Sannabell

Rädslan och vikten

2011-12-09T12:51:00.003+01:00

Nu blir det cirkelpublicering. På SVT:s debattsida har Kakan Hermansson skrivit om vikthetsen i media. Det råkar ju vara ett av mina intresseområden i höst så jag skrev ett långt svar som jag dessutom tycker kvalificerar sig till att bli ett blogginlägg:

Ett stort problem är att faran i att gå upp i vikt (oavsett vad man väger från början) är så inpräntat i det allmänna sättet att tänka. Det är så accepterat att dieter och viktminskning är positivt att man upplevs som jobbig om man säger något annat.

Kritiskt tänkande är jobbigt. Det är en ansträngning att säga emot när man dag ut och dag in blir matad av ett och samma budskap. Och har en rädsla slagit rot så blir det ännu besvärligare - då måste man dessutom kämpa emot känslan av att rädslan kanske är rättfärdigad. Och även om man inte själv är orolig så kan det vara knepigt att vara den som pekar ut att kejsaren är naken - ingen gillar att höra att deras rädslor, som mycket energi har investerats i, är irrationella.

Mycket av vikthetsen i media handlar om att tala om att det är farligt att gå upp i vikt, för att sedan sälja tips för att skydda sig mot denna fara. Och när rädslan är väckt så spelar det inte så stor roll om den är rimlig eller inte i människohuvudet - känslan av fara sitter i reptilhjärnan, i kroppen, i ryggraden. Det är klart att man blir intresserad av hur man ska hantera fara, det är en överlevnadsinstinkt.

För att jämföra med en rimligare fara - i krigssituationer när media rapporterar om mörkläggningsgardiner och annat som man behöver för att skydda sig i den situationen så blir det viktigt att ha koll på läget. Det är lite samma mekanismer som sätter igång när det gäller vikthetsen. Man vill veta hur man ska skydda sig mot faran. Men krig är en mycket mer påtaglig fara.

Det gäller att få in det kritiska tänkandet innan risken att gå upp i vikt uppfattas som en skarp, farlig situation. För den stora majoriteten av oss så är det inte livsfarligt att gå upp några kilon och ändå verkar många leva i en krisberedskap som om det handlade om liv och död. Det gäller att fråga sig: Varför? Varför ska vi vara rädda för våra egna kroppar? Vem tjänar på det? Vi blir inte nödvändigtvis friskare av att vara underviktiga än av att vara överviktiga. De som är varken eller borde ju inte behöva bekymra sig alls.

Mediarepresentation

2011-10-13T17:48:00.004+02:00

Miss Representation 8 min. Trailer 8/23/11 from Miss Representation on Vimeo.

Apropå mitt tidigare inlägg. Och apropå att den här dokumentären verkar väldigt sevärd - redan trailern är ju tankeväckande. Visst, den utgår från kulturen i U.S.A, men 1. Vi får gigantiska mängder av kulturell påverkan därifrån. Många av filmerna, spelen och tv-serierna visas här också. och 2. Mycket stämmer här också. Inte allt, men en hel del.

Mer om filmen och kampanjen som hör till här.

Ett exempel av vikt

2011-10-02T07:22:00.007+02:00

Aftonbladet.se, , 2 oktober 2011

Tänk, så oroliga och chockade Aftonbladet är för att Chrystal Renn har gått ner i vikt. Vad omtänksamt av dem. Det är ju inte som om de bidrar till vikthetsen eller så - de bryr sig ju bara om folkhälsan...

- Är det allvarligt talat någon som tänker så?

Om oro och omsorg för befolkningen verkligen är orsaken till att Aftonbladet har en hel avdelning fokuserad på vikt - skulle inte artiklarna behandla alla former av viktrelaterade problem då? Ja, övervikt är ett hälsoproblem. Men undervikt och brist på näring är också vanliga hälsoproblem. Brist på näring gör människor mer mottagliga för depression, ångest och infektioner. Det gör människor frusna och okoncentrerade. Det krävs inte svält för att sådant ska börja märkas, bara mindre mat än vad kroppen behöver. Långsiktigt och vid allvarligare problematik orsakar det bland annat anemi (blodbrist), benskörhet, hjärtproblem, fertilitetsproblem m.m.

Om tidningen stod bakom "du duger som du är"-retoriken, skulle de som har mer eller mindre "alla" som målgrupp lägga så mycket energi på att berätta hur vikten kan och borde krympa och hur? Det vettiga vore att låta profesionella specialiserade resurser hjälpa människorna med överviktsproblematik, undvika att röra till det för de som väger för lite och/eller påverkas negativt av att få hälsoråd som är helt fel för dem och helt enkelt låta bli att kommentera sina läsares kroppar och matvanor; Att sluta behandla bantning, kaloriminskning och viktnedgång som ämnen av allmänintresse med självklar plats på förstasidan.

Istället stoppar de in Mia Törnblom som "självkänsla är bra"-alibi medan de talar om för alla att ens barn behöver träna minst en timme om dagen och att modell-Emmas utseende granskas dagligen (Mellan raderna: "Även hon kämpar, precis som du - för det gör du väl?"). Vi får veta att det är viktigt att ha balanserade matvanor - inte för att må bra och vara tillfreds med livet utan för att gå ner i vikt (men begreppen används synonymt). De skriver om vikt som om majoriteten av läsarna är diagnostiserade med allvarlig fetma - ett ganska konstigt antagande att göra. Och de skriver som om utseende, vikt och välmående är samma sak - vilket inte bara är dumt utan dessutom farligt om det får stå oemotsagt.

Aftonbladet.se/vikt/ , 2 oktober 2011

Nej. Jag är inte först att kommentera detta. Jag är inte den första att konstatera: Det är en sjuk värld vi lever i. Och självklart är detta inte unikt för Aftonbladet. Men ta det som exempel. Som en tankeövning. Och fundera över varför de gör såhär. Vad vinner de på det?

Är det lättare att sälja tidningar (och gamla nyheter - den här varningen minns jag från typ 90-talet eller när leggings sist var modernt.) till okoncentrerade smådeppiga och frusna människor?
Är det såpass lukrativt att odla fram och underhålla en noja baserat på en blandning av hypokondri, utseendepress och osäkerheter att det blir lätt att stänga ute djupare analys, etiska funderingar och ansvarskänsla inför den faktiska målgruppen - de som i själva verket blir måltavlan? Som i krig skulle kallas "collateral damage"?
Är det lättare att tala om för människor hur de ska tänka och vilka de ska vara om man, på ett område som är väldigt personligt samtidigt som det också är väldigt publikt, hela tiden ger dem minimala möjligheter att lyckas? Och hela tiden framställer detta område som jätteviktigt?
Damned if you do and damned if you don't.
Renn fick inte vara modell när hon var kurvig - hon fick vara en mullig modell, en titel som hela tiden måste ha dragit uppmärksamheten till den forna anorektikerns vikt. Nu är hon en vanlig modell utan tillägg. Vad som räknas som en "riktig" modell. Men det duger inte heller - fokuset på hennes vikt finns kvar. Viktkritiken finns kvar. Det är ett klockrent exempel på en klassisk härskarteknik som kallas för dubbel bestraffning. Det finns en motstrategier - anpassa och använd (sid. 6).

Tankarna räknas.

Leka vänner

2011-09-07T23:15:00.003+02:00

Jag kan inte få mig till att blogga just nu. Jag kan liksom inte komma över bedrägligheten i sociala medier - gränsen är för tunn för mig just nu. Den där medvetenheten om vad som egentligen händer på nätet, vad relationen egentligen är och går ut på - jag har inte orken att balansera det. Det är så mycket spelad vänskap där attributen finns men inte kontakten, det är en lek där man låtsas att distansen är närhet är distans och koncepten blir en enda röra. Alla skribenter som liksom Sofi Fahrman vill att läsarna ska känna att de är en polare. Jag vill inte låtsas att Sofi och gänget är mina polare - jag kanske kommer börja tro det och då är jag illa ute. Jag vill inte att någon jag inte känner ska tro att vi är polare heller. Det är att bädda för smärta.

När man verkligen är vänner går kommunikationen åt båda hållen och den bygger på tillit. Det finns bekräftelse också och den går åt båda hållen. När allt är som det ska så flödar den lätt och smidigt och är något man trivs i, men inget man egentligen lägger större uppmärksamhet på. Men det är en skör balans som är kopplad till delar inom en som alltför lätt går sönder. När det vajar så är det svårt nog med vänner man faktiskt har, i verkligheten. Vänner som är där, som går att diskutera med. Det är inte värt att sätta det på spel i den bekräftelsekarusell som snurrar igång när man leker vänskap och spelreglerna bleknar. När en part som ser en som en siffra (flest siffror vinner, mest bekräftelse vinner) vill att man ska se henom som en vän. Som vill ha ens empati och engagemang men som inte existerar när det blåser. Inte existerar ens när det är soligt. Ingen orkar ha 2567 vänner. Något viktigt blir ett meningslöst ord.

Jag vill gärna läsa personliga texter som jag kan identifiera mig med, fatta interna skämt och referenser, vara glad för att det finns andra som tänker/känner/skrattar/brottas med samma saker som jag gör. Men jag vill inte blanda ihop rollerna. Jag vill inte förvänta mig vänskap i gengäld och jag vill inte känna den förväntan på mig. Jag måste tänka och känna på det här tills jag känner mig färdig.

Slow, busy days

2011-08-12T02:59:00.000+02:00

Bloggen går långsamt nu, inte för att det är semester utan för att det är kaotiskt. Det är massor som ska fixas, det finns ingen tid men mycket förvirring, jag tycket att ingenting blir gjort och det som blir gjort blir inte som det ska eller helt enkelt försenat. Jag är glad att jag inte har The Force eftersom jag är frustrerad och inte alls särskilt glad på allt som strular...

Lägg till förkylning och feber på det... Det finns bra saker också, men det är det kaotiska som gör att jag inte riktigt lyckas formulera bra blogginlägg. Jag får helt enkelt återkomma när det hela reder ut sig.

Vad jag har lärt mig av populärkultur, del: 1 "Ha inte hemligheter"

2011-07-19T23:40:00.002+02:00

Ha inte hemligheter. Om du måste ha hemligheter - ha så få som möjligt. Det spelar inte så stor roll vilken sorts hemlighet det gäller - de gör allt mycket mer komplicerat och innan man vet ordet av har någon råkat begå självmord över en puttig liten hemlighet om att någon hade sönder en vas för tio år sen.

Det beror på en central svårighet hos människan: Hur mycket vi än försöker låta bli så tror vi ändå att "just jag" är världens nav. Så snart som det viskas är den första impulsen att undra om det viskas om ens egen person. Så snart någon beter sig konstigt eller någonting inte stämmer eller någon inte svarar på tilltal så börjar de flesta fundera på hur detta relaterar till just dem. Det är jättesvårt att låta bli. Och hemligheter har en tendens märkas. Innehållet kanske fortsätter vara hemligt men hemlighetsfullheten skiner förr eller senare igenom och sätter griller i huvudet på omgivningen.

Dessutom behöver man oftast inte ha så många hemligheter som man tror. Ofta så krymper farligheten i solen när hemligheten kommer ut i det öppna. Det känns bättre att veta att värden har huvudvärk men vill hänga ändå än att undra vad som döljer sig under hans forcerat trevliga fasad. Man kan få hjälp och stöd om man delar med sig av det som är tungt och när det tunga inte är tungt längre så kan det hjälpa andra att man delar med sig av det. Det känns bättre att på ett sjysst sätt få höra om man har gjort något fel än att bli utfryst, ignorerad och bemött med frostig artighet. Ofta är man arg kortare tid och blir bättre vänner om man kan ta en konflikt på en konstruktiv nivå hellre än att låta den bubbla under ytan. Inte för att man alltid ska berätta allt hela tiden.

Sånt som man behöver hålla inom sig för att bli klar med hör hemma inombords och ibland måste man undanhålla saker för att skaffa sig utrymme. Då kan det vara en idé att säga något i stil med "Jag har mycket att tänka på just nu, men det handlar inte om dig och jag känner inte för att prata om det". Om det inte handlar om "dig" förstås. Men människor klarar ofta av mer än man tror så länge som man berättar det på ett sätt som de kan hantera. MEN det är absolut inte tillrådligt att bli en sån människa som säger hur elaka saker som helst oombett och sen försvarar sig med "Men jag var ju bara ärlig? Är det bättre om jag ljuger?". Det är elakt. Elakt är dåligt.

Men tittar man på konflikter, manipulation, utpressning, förstörda vänskaper och liknande i berättelser som fokuserar på intriger och förvecklingar - till exempel såpoperor - så ligger ofta en hemlighet i botten. Tillsammans med det-handlar-om-mig-reflexen.

Festival'n

2011-07-05T18:39:00.004+02:00

I helgen var jag på festival med mitt livs första presspass! Hurra! Bäst med presspass var att komma in på festivalen gratis och snabbt samt att ha tillgång till en ren och fräsch hotelltoalett med gott om tvål och toapapper. Hm. Det finns säkert fler fördelar men jag är ju som sagt n00b på området... Bäst med själva festivalen var utan tvekan Robyns spelning. Min recension av den kommer i fredagens Feministiskt Perspektiv. Eftersom jag bara hade min mobilkamera så fick jag bara till bra bilder på mig själv (de är skakiga men jag ser glad ut vilket vinner).

Det bästa jag fick till på Robyn.
Det är nästan stämningsfullt med alla mobilkameror i luften - 2000-talets tändare.

Glad 1

Glad 2

Jag provade att filma lite men det blev sånt där dåligt ljud som man skriker till och stänger av snabbt när man råkar snubbla över det på youtube. Så jag bäddar in en av filmerna från Sofia (som kommenterade lite längre ner i bloggen) istället:

Det var otroligt mycket folk, titta från 1:36 på den här videon. Scenen står ju på ett vanligt torg i en mellanstor stad, det är ju inte som om det är Globen eller så. Västerbottens Folkblad skrev att det var 11 000 där, men frågan är om alla såg konserten eller om det var 11 000 på området just då. Det var i alla fall ett sånt där tillfälle när man tycker att alla som är där är helt underbara människor med fantastisk smak.

Sämst med festivalen var lördagskvällen. Jag gick runt en timme på området innan Mustasch skulle börja spela och det var fullständigt deprimerande. Folk var galet fulla, vilket ju är en sak. Men det var så många som var sitt allra, allra fulaste jag att jag nästan tappade hoppet om mänskligheten. Det första jag skulle göra var att ta ut pengar och efter 20 minuters lyssnande på grabbgänget (jag kallar dem "grabbgänget" eftersom jag tänker mig att de lätt skulle kalla sig för "grabbarna grus") var jag mest bara arg. Det var så jäkla mycket skitsnack, desperation, osexighet, självförakt, misogyni och vårdslöshet, allt på högsta volym ("Tjejer ska man inte beblanda sig med", "Varför går du och bär på det där paraplyet" "Jag ska sälja det till en tjej för en pöss... Äh jag slänger det jag har nog bättre chans då" (om man vänder på det blir det "jag ska köpa en puss för det". Charmigt? Inte ens om han vore nykter), "Jag försöker få tag på Matte!" "Jag ringde till han nyss, men han låg å knulla med en tjej" (varför i hela fridens dagar svarade han i telefon och varför tycker du att det är ok att skrika ut det över hela torget?) "Anna blev utslängd, hon låg å hångla under en buske" "Snygg-Anna? Den skulle man ha haft" o.s.v o.s.v.), blandat med "När börjar Mustasch?".

Killarna i bankomatkön var inte ensamma heller. Samma grej hände var tredje meter interpunkterat av "När spelar Mustasch?". Jag var inte särskilt vänligt inställd till spelningen sen när den väl började. Inte blev det bättre när de drog igång glad allsång på textraden "I'm victorious you better face down cause it's mine, mine, mine, mine". Med det spår den senaste timmen hade skavt in i min hjärna så fanns det ingen mångtydighet och ingenting försonande med det, bara äckel inför hur människor använder varandra. Så jag gick hem.

Folk skyller mycket på att de ju var fulla, men om inte aggressiviteten finns där redan från början så startar man inte ett slagsmål. Samma sak med den som blir glad och kramig. Den man blir när man blir full, de drag som förstärks, finns inom en även när man är nykter. Det må vara undertryckt och kanske inte det man är mest stolt över med sig själv men det finns. Det gör mig så mörkrädd. Det handlar inte om "bara jargong", det har helt oreflekterat tagit steget över till "inte ok". Killarna som drällde runt och spydde kvinnoförakt såg ut som vanliga H&M-Svenssons i sina rutiga skjortor. De ser säkert på sig själva som rätt reko typer. De fanns överallt, de var många och de har alltså all den här skiten i sig jämt - de uttrycker den bara inte förrän spärrarna är borta.

Den respekt de normalt sett verkar ha för sina medmänniskor kanske bara är en charmig mask de har på sig till vardags så att de ska ha en chans att få ligga? Det är lite som i en skräckfilm där byn ser normal, trevlig och kanske till och med idyllisk ut på ytan, men på natten går invånarna folk ur huse och har grillfest på slaktad turist. Visst kanske man anar att det finns något under ytan ibland, men... Det är så att man blir paranoid. Så jag har varit arg och desillusionerad i dagarna tre. Men nu börjar det släppa. Tack och lov för att jag har så många sjyssta killkompisar som är genuint vettiga även när de är fulla, som balanserar upp det här bara genom att finnas till. Och det var typ 100 gånger fler som gick på Robyn på fredagen än som var inne på festivalen på lördagskvällen. Det måste ju stå för något.

(Alla fyllenamn är fingerade)

Varma mackor, varma dagar

2011-07-05T16:44:00.001+02:00

Svampmacka, äggmacka, spenat-och-sparris-macka, tomat. Och Smultrondricka :-)

Varma mackor är underskattat. Det är superlätt att snabbt få till en varm macka som känns riktigt lyxig, och formatet inbjuder ju till improvisation. Jag hittade på tre vegetariska varianter i helgen (som jag säkert inte är först i världen med att hitta på, men det känns ju alltid kul att laga mat utan recept). Två borde inte vara omöjliga att göra veganska för den så hugade:

Svampmacka

Stek champinjoner (är i säsong nu = löjligt billiga) och vitlök. Salta. Häll på grädde och låt bubbla på spisen så att det tjocknar lite. Lägg på en skiva rostbröd direkt från frysen eller så. Smula över mögelost. In i ugnen på 150 grader i en kvart eller så.

Spenat-och-sparris-macka

Skär sköljd sparris i 2 cm långa bitar. Stek i smör. Lägg i vitlök och rätt mycket spenat (den krymper). Gör som ovan från "Häll på grädde".

För vegansk anpassning, använd till exempel havregrädde och vegansk ädelost (till exempel Tofulines) istället.

Äggmacka

Knäck ett ägg i stekpannan. Lägg rostbrödet på och mosa runt lite. Vänd nästan direkt på brödet och gegga runt lite mer så att det blir ägg på båda sidorna. Krydda och salta enligt smak, men den här mackan blev bäst som komplement till de båda andra. Om man är ambitiös/inte har så många ägg och ska göra flera mackor så kan man blanda ägget i en skål tillsammans med lite mjöl och mjölk. Då kan man råka få till fattiga riddare. Om man inte får till fattiga riddare så blir det gott ändå, särskilt om man har i lite salt.

Till alla som känner mig tillräckligt bra för att inse betydelsen av detta

2011-07-01T13:04:00.002+02:00

Och till alla som har eller någonsin har haft en fobi:

Dagens idioti

2011-06-30T23:21:00.003+02:00

Almedalsveckan har börjat och med den sommarens peak av absurda och ogenomtänkta utspel. Dagens groda står Svenskt Näringsliv för med sitt förslag om att studenter som läser humaniora ska få lägre studiebidrag och därigenom högre lånedel på studiemedlet än de andra studenterna. Alla studenter skulle alltså ha samma summa pengar att leva för, men studenter som läser utbildningar som Svenskt Näringsliv ser som "onyttiga" (eftersom de är långa och inte leder till välbetalda jobb) skulle få en högre skuldbörda att betala tillbaka när de väl är klara. Studenter inom teknik och tillverkning skulle däremot enligt deras förslag premieras mer högre bidragsdel. De som satsar på ett lågbetalt yrke och kommer ut sent i livet ska alltså straffas med att betala mer för sin utbildning från en redan låg lön. Rapporten som förslaget grundas på ska passande nog ha titeln "Konsten att strula till ett liv". Det är ju i alla fall vackert att Svenskt Näringsliv är ärliga med vad de vill göra med människorna som inte passar in i deras mall av vad som är viktigt här i världen.

Denna önskan att skapa redigt breda och djupa ekonomiska klyftor motiverar de med argument om att sådana studier inte bidrar till samhällsnyttan. Vilket visar hur absurt samhälle man får om man utgår från näringslivet när det gäller att definiera vad som är nyttigt för ett samhälle. På sin höjd kanske de kan uttala sig om vad som är nyttigt för den kortsiktiga ekonomin ibland men inte ens där träffar de rätt idag. Jag skulle i för övrigt gärna läsa en kurs om Harry Potter och hans världar som kompetensutveckling både inom mitt yrkesval som bibliotekarie och som kulturjournalist - det skulle öka mitt värde på båda arbetsmarknaderna. Och om Svenskt Näringslivs representanter skulle vildmarksturista någon gång så skulle de säkert inte tycka att guidens svampkunskaper är så onödiga - dessutom kan sådan grundkunskap leda vidare till mer avancerad forskning. Ortsnamnskunskap är dels viktigt för dem som namnger nya orter, gator och platser men kanske ännu viktigare för att behålla kopplingarna till landets geografiska och kulturella förflutna. Som grupp behöver vi veta var vi kommer från, vad som var viktigt och vackert då, för att kunna uppskatta och förstå vår omgivning långsiktigt och lära sig av gamla misstag och lyckokast. Alla behöver inte veta och kunna allt men alla behöver tillsammans veta och kunna så mycket som möjligt. Det är ett sunt samhällsbygge.

Ett samhälles välmående bygger på många, många fler värden än ekonomi. Vissa skulle till och med säga att det är humanioran och de konstnärliga ämnena som håller ett samhälle psykiskt friskt. Det är därifrån vi får stora delar av den livsviktiga kompetensen när det gäller ifrågasättande, kritiskt tänkande och kreativitet. Utan det går samhällskroppen på vilka dumheter som helst. Finns det inte ett brett, friskt intellektuellt och konstnärligt klimat som kan säga till när kejsaren är naken så öppnar man upp för propaganda, desinformation, felinformation och godtrohet. Ett sånt samhälle håller inte länge.

Tack och lov verkar dumheten stämmas i bäcken - även från näringslivet självt kommer röster om att förslaget inte är det mest geniala. Gissningsvis kommer Svenskt Näringsliv antingen att dra svansen mellan benen och hävda att förslaget bara var ett sätt att få igång debatten och egentligen inte alls allvarligt menat eller låtsas att de inte bryr sig genom att vara fortsatt tysta. Förhoppningsvis lär de sig att tänka längre än näsan räcker under tiden.

Retorisk fråga:

Om man ska gå på argumentet att utbildningar som tar lång tid och leder till jämförelsevis låga löner ska straffas - var placerar sig då till exempel specialistsjuksköterskor? Deras utbildningar tar lång tid och är mycket krävande, men i slutändan får de oförskämt låg lön och inte så stort avtryck i ett lands BNP. Betyder det i så fall att de är onödiga och borde ha blivit läkare eller ingenjörer istället? De är ju inte lika köpstarka. Vilket enligt Svenskt Näringslivs resonemang verkar vara det enda som räknas.

Radio

2011-06-24T15:53:00.002+02:00

Musikutmaningen del 17 - En låt du ofta hör på radio

Sist det hände var det ingen låt som fastnade utan reklamjingeln till 118 800 - ett tortyrredskap. Och på sista tiden har jag varit på Coop där det är tyst. Så jag har ingenting att komma med här. Vidare till:

Del 18 - En låt som du önskar att du fick höra på radio

Av någon anledning är jag väldigt sugen på att höra den här låten på radio, även när det inte är oktober:

Jag vet inte var det kommer från men så är det. Och den är ju bra.

Midsommarlöfte

2011-06-24T08:00:00.004+02:00

Jag kommer inte att köpa kött under juli. Förhoppningsvis blir det en god vana som håller i sig längre än så. Däremot kommer jag att äta kött - det jag redan har och det jag blir bjuden på - jag vill bara komma ifrån vanan att införskaffa det. Och jag kommer att köpa och äta fisk och skaldjur. Men inte ko, gris och kyckling.

Det borde inte bli alltför svårt. Jag var ju vegetarian i flera år. "Vårt grisiga hav" fick bägaren att rinna över. När eller om jag börjar köpa kött igen så tänker jag mig att jag har råd att köpa sånt som levt under sjyssta förhållanden. That's tha plan.

Grävande journalistik

2011-06-23T14:55:00.001+02:00

Jo, det var ju jättehemligt det där att Abba hade politiska budskap :-P Vilket fantaaaaastiskt avslöjande som Aftonbladet kommer med. För det var ju jättehemligt superdolt. Ironi, ironi, ironi:

Foto galore!

2011-06-23T12:27:00.001+02:00

Tack vare min tekniskt geniala syster så kan jag äntligen föra över bilder från min mobil till min dator. Alltså har jag en kamera igen och alltså blir det bilder här igen! Jag hade nästan bestämt mig för att börja illustrera inläggen med egna teckningar eftersom jag har en billighetsscanner från Claes Olssons, men nu slipper jag vara desperat om det.

Jag har längtat efter att visa upp den här bilden:

Tänk att ett trapphus kan vara så vackert, att man går där varje dag i månader och år utan att se det.

Och jag gillar verkligen den här bilden - fast den förmedlar motsatsen till mitt humör just nu så tycker jag att den blev riktigt fin:

Nu ska jag hejda mig... *Ska inte fotospamma!*

Ful

2011-06-22T03:14:00.006+02:00

En sak som har blivit väldigt tydlig senaste året är hur subjektiv uppfattningen om skönhet är. Hur känslan av att vara ful eller snygg inte har något som helst med det egentliga utseendet att göra. Och hur farligt det kan vara för ens egna mående att koppla ihop ful-känslan med träning, mat och smink. Till exempel har jag gått från byxstorlek 42 till 38 på ett halvår. Enligt rådande konsensus så borde jag känna mig extremt lyckad och attraktiv. Men jag har mest bara känt att det är jobbigt eftersom jag varit tvungen att byta ut halva min garderob - igen - eftersom ingenting passade. Och förvirrad över att plötsligt vara i en annan kropp - igen. Igen eftersom jag började på 38 innan jag hamnade på 42... Och visst. Jag gillar hur kläderna sitter på mig i stl 38 bättre än hur de sitter i stl 42, men det tror jag beror mer på hur kläderna är gjorda än på min storlek. För jag har känt mig precis lika ful eller snygg på precis samma sätt i perioder nu som jag gjorde innan.

Jag kände ett tag några tjejer som konsekvent kategoriserade allt möjligt i antingen "fult" eller "snyggt". Det ena eller det andra. Jag var alltid så galet nervös kring dem för jag var hela tiden så osäker på var jag, min smak och det jag gjorde hamnade på skalan. Jag kände mig knappt som en människa. En av mina mardrömmar är att inkorporera det i hur jag ser på mig själv och andra, att börja bedöma allt utifrån en sån dikotomi. Det skulle vara hemskt att låta det styra mer än nödvändigt. Så jag vill låta ful-känslan vara en separat upplevelse som egentligen inte har något med något att göra. Om andra tycker att jag är ful eller snygg får ligga hos dem. Det är därför jag är så allergisk när folk börjar prata om vikt, träning, mat, utseende som ingredienser i en strävan att bli "snygg".

Träning kan vara kul. Det är skönt att röra på sig, bra att bli starkare och kan vara nyttigt också. Mat är bra. God mat kan göra att man mår bättre, nyttig mat kan göra att man mår bättre, ibland samtidigt, ibland separat:

Venndiagram över mat, Sanna Style, utan det för ämnet irrelevanta kriteriet "Äcklig Mat"

Smink och kläder kan vara roligt att förändra sitt utseende med på olika sätt, kan förhöja känslor av fest, glädje, mys, avslappning, finhet, attraktion, sommarfrihet och lite allt möjligt. Men jag vill aldrig hamna i en livssituation där jag använder mat, smink/kläder och träning för att möta min egen ful-känsla och känsla av otillräcklighet. Risken är så stor, typ 100%, att den dåliga känslan skulle smitta av sig och förstöra det som är bra och det som jag gillar med det andra. Som det är nu VET jag att jag kan känna mig jätteful trots att jag äter bra, tränar och är sminkad och uppklädd och får höra att jag ser bra ut (vilket iofs är kul att höra, men har man ful-känslan så har man). Jag VET att det bara är en känsla - även om det är en jobbig känsla att brottas med. Tanken på att tappa den kunskapen genom att inbilla mig att jag kan göra något åt känslan om jag bara tränar mer, sminkar mig varje dag och äter någon diet gör mig mörkrädd. För det skulle inte hjälpa. I slutändan skulle jag inte bara vara nojig över mitt utseende, jag skulle också vara tvungen att ha ångest över vad jag äter, grubbla över om jag har valt rätt diet, skylla mig själv för att jag inte tränar tillräckligt mycket och dessutom hela tiden ifrågasätta min garderob och smink-teknik. Och då skulle jag verkligen inte trivas med mig själv. Förmodligen skulle jag känna mig ful.

För övrigt har jag personligen aldrig blivit attraherad av någon baserat på vad hen äter, hur stor garderob hen har eller hur vältränad hen är. Hygien däremot. Personlighet. Intressen. Humor. Bra person- känsla. Frånvaro av gnissel i kommunikationen. Personkemi. Sånt är bra. Men så är jag ju kräsen av mig också :-)

Jag antar att jag får lita till att det finns fler som jag där ute.

Forget my past...

2011-06-21T13:33:00.003+02:00

Musikutmaningen 16 - En låt som du brukade älska men nu hatar

Jupp. Ett väldigt kort tag, när den här låten först kom, så gillade jag den såpass mycket att jag köpte skivan. Det var 1996 och jag var 13-14 år - en skiva var mycket pengar då. Kanske var jag lite för gammal. För sen drog cirkusen igång och de blev bara hemskt irriterande. Men jag kan ändå alla låtarna utantill eftersom jag gav skivan till min syster som älskade dem jättemycket hur länge som helst (kanske fortfarande?). Nä, Spice Girls blev inte min grej. Jag är inte fangirl-material tror jag. I alla fall inte på det viset. Däremot tycker jag att hela Spice Girl-grejen är lite fin så här i efterskott, särskilt efter att ha läst "Vi håller på med en viktig grej" av Sara Hansson. De gjorde jättestor skillnad på väldigt bra sätt för väldigt många människor vilket gör att jag förlåter dem för mycket. Men jag gillar inte deras musik.

Does. Not. Compute.

2011-06-21T00:13:00.009+02:00

Normalt sett gillar jag verkligen Ligga med P3, det är det enda radioprogrammet som jag lyssnar regelbundet på. Men idag blev jag faktiskt riktigt jäkla arg.

Programmet har ett inslag som heter "Fråga Robert", en typisk sån där sexualrådgivningsspalt som alltid finns med i alla veckotidningar. Typ Kropp & Knopp, fast för vuxna. Och den här gången stoppade han foten i munnen så mycket att han nog åt upp sitt ena ben och började nafsa på fot nummer 2 också. De fick en fråga som ordagrant lydde: "Jag onanerar till tecknade tjejer, oftast manga. Är det normalt?". Varpå Robert inleder sitt svar med att säga att "Bilder, och då är det då filmer, animeringar, foton och teckningar som föreställer vad man kan anta vara ett barn är olagligt här i Sverige i och med barnpornografilagen, så att säga. Och då gäller att om man har tittat, eller innehar dom här bilderna eller sprider dom , då är det något som är förbjudet i Sverige". Varpå jag satt där och bara: "VA? Vad har det med frågan att göra?". Så jag fortsatte att lyssna. Robert: "Just manga-genren som den här personen syftar till är då lolikon som är nån typ av bilder eller filmer där det är unga tjejer som inte är könsmogna i olika pornografiska situationer och det är alltså olagligt..." och så går han vidare med att prata om att lolikon och tecknad barnporr är olagligt och varför medan jag sitter och blir mer och mer olustig till mods och tänker "Vadå lolikon, var syftar den här personen på det? Finns det en hemlig, annan fråga? SVARA PÅ FRÅGAN NÅNGÅNG!". När han är färdig med hur olagligt det är med lolikon börjar han prata om normalt och onormalt och hur meningslösa kategoriseringar det är, vilket är fine för det berör ju faktiskt frågan. Men sen avslutar han med att säga att om frågeställaren är orolig över det här ska han söka vidare proffessionell hjälp i vården. Tja efter det svaret kanske man behöver proffessionell hjälp. Det hade räckt med att nämna barnporrlagen i förbifarten om det nu kändes så himla nödvändigt och spendera resten av tiden åt att säga "Det är helt ok att titta på bilder av tecknade kvinnor och bli upphetsad". (OBS! Vad han faktiskt säger i PODen är värre än textsvaret. Texten som står som Roberts svar på P3s hemsida är alltså inte det han säger i radio. Så lyssna på PODen också, det är den jag har citerat).

Det är nämligen så att för det första finns det gigantiskt mycket manga som inte är porr. Och nu är detta inte mitt expertområde direkt, men för det andra så räcker det med en snabb blick på Wikipedia för att se att det finns jättemycket mangaporr som INTE innehåller barn. Det finns och ja det är förbjudet i Sverige men det är en undergenre i en undergenre. Det är ungefär som att säga att alla deckare per default handlar om försupna desillusionerade poliser i övre medelåldern eller att alla romaner skrivna av kvinnor handlar om att hitta den rätte, bara för att några uppseendeväckande exempel gör det.

Jag har ingen aning om hur Robert fick "Jag onanerar till tecknade tjejer, oftast manga" att bli synonymt med "Jag gillar tecknad barnporr". Men någonstans måste det ha slagit fel. Kanske när ordet "manga" kom in i bilden, för han hade knappast gått igång och förklarat barnpornografilagen om snubben hade sagt "Jag onanerar till tecknade tjejer, oftast från Marvel eller DC Comics". Som frågan är ställd är det inte ens säkert att frågan handlar om porr, det kan ju faktiskt gälla helt vanliga mangabilder också, på samma sätt som någon kan onanera till Modesty Blaise eller Spindelmannen eller Wonderwoman eller whatever. Ordet tjejer är ju åldersneutralt - jag tänker på mig själv som tjej, och kvinnor i alla åldrar kan höras säga att de ska träffa tjejerna när de ska hänga med sina jämnåriga polare.

Manga ju är bara ett sätt att teckna på, manga innehåller hur många genrer som helst - hur sex framställs inom dem är upp till tecknaren och författaren, inget som är förutbestämt av att det är manga. Att göra ett sånt inslag som Ligga med P3 gjorde är så galet stigmatiserande, inte bara för Larsen som ställde frågan, utan för all manga som skildrar sex och för alla som gillar det. Det finns till exempel en mangaporrgenre som fokuserar på kvinnor med gigantiska bröst. Bör de som tittar på det söka hjälp - det är ju mangaporr?

Om JAG var Ligga med P3 skulle jag genast sätta in ett specialprogram med Tema: Tecknad Erotik. Det är inte smalare än något annat de gör och det finns massor med infallsvinklar, till exempel: Vad gör det här med kärlekslivet och synen på sex? Och under det mycket intressanta och genomtänkta programmet skulle jag stoppa in en "Förlåt Larsen och alla andra som tog jäkligt illa upp, jag var klumpig"- disclaimer. För att göra såhär är inte ok.

... but I'm a riot!?

2011-06-20T22:59:00.007+02:00

Musikutmaningen (30 låtar) del 15 - En låt som beskriver dig

"That's not my namne" med the Ting Tings. Jag gillade den direkt för att jag kände igen mig så mycket i den. Och den här:

Särskilt "I thought I could organize freedom - how scandinavian of me" ("Hunter" Björk). Och jag länkar till "You can't handle me" (för att det känns som om jag över-postar Robyn). Men de tre låtarna tillsammans är nog en helt ok kombo-beskrivning på något icke-heltäckande sätt.

Vilken överraskning!

2011-06-19T13:14:00.000+02:00

Detl 14 av musikutmaningen - En låt ingen trodde du skulle älska DEL 2

Ok. Folk har som sagt blivit förvånade över att jag gillar AC/DC. Därför kan jag också tänka mig att en del blir överraskade över att jag med benägen hjälp börjar halka in på Neurosis. Och God Speed! You Black Emperor kanske är oväntat eller nåt. Kanske till och med Mars Volta. Eller så har jag fel, jag har som sagt inte mycket till aning. Gillar jag nåt så gillar jag nåt helt enkelt. Men. På låtnivå:

Under Arbete

2011-06-18T16:49:00.003+02:00

Någon kanske har läst min blogg rätt länge och minns att läget var rätt taskigt i början av året? Här kommer en uppdatering.

Katastroferna har klingat av, ta i trä och tack och lov. Dock har de lämnat mig rätt förvirrad och, tja, vill. När man är van vid att leva i katastrofberedskap, sen gått igenom en fas av lättnad och alla omvälvningar kanske, kanske är över för den här gången och katastroferna är på en nååågot lägre nivå, så står man där lite handfallen. En dålig dag är bara en dålig dag, det är dags att göra en annan vardag. En ny identitet. Vilket är vad jag håller på med just nu. Rensar ut det som inte passar längre, lägger till nya saker som jag gillar. Tar reda på hur jag fungerar nuförtiden, inventerar vem jag är. Bland det underligaste är att stå stadigt på egen hand. Eftersom jag har varit i förhållanden sen början av 20-års-åldern så har jag en vana att relatera till en partner hela tiden. Nu relaterar jag till mig. Bara. Det är rätt fantastiskt.

Därför är singel the shit för tillfället. Jag är inte alls beredd på att ta hänsyn och kompromissa på det sättet som man gör i en relation - oavsett hur tillåtande och öppen partner man har. Jag är inte heller beredd att ge mig på att hantera mitt crazy i förhållande till att vara central för någon annan. Jag gillar mitt liv. Den som sa att alla singlar i hemlighet är olyckliga hade fel. Vem vet vad som händer om några veckor eller månader men just nu är jag tillfreds med läget.

Gung ho :-)

Aaaaaw!

2011-06-16T10:40:00.001+02:00

Helt fantastiskt bra råd! Jag hittade filmen i den här helt fantastiska artikeln. Fantastiskt va! x4!

Btw, nuförtiden vet ALLA att glasögon rocks.

Ooooooch ja. Jag är lite hyper just nu. Om någon missat det. Måste snart ut och springa runt som om jag vore en liten hund. Eller nån som motionerar.

Paus

2011-06-16T02:14:00.002+02:00

Del 13 av musikutmaningen - En låt som är en guilty pleasure

Större delen av min musiksmak är guilty pleasure inför någon jag känner - olika delar för olika personer.Så det är bara att titta tillbaka på musiken jag har postat i min blogg. Så jag hoppar direkt vidare till:

Del 14 av musikutmaningen - En låt som ingen tror att du skulle älska

Är det bara jag som läser ett implicit (...men som du ÄLSKAR ÄNDÅ! *dun-dun-döööön*) där?

Hmm. Jag väljer att lyssna på min inre röst. Problemet är ju bara att för att svara på frågan måste jag gissa vad andra antar om mig och det är inte riktigt min sport.

Jag återkommer när jag har tänkt lite mer. Och frågat folk. Kom gärna med förslag - genrer eller låtar, vilket som.

Eh. Ooops...-

2011-06-16T01:09:00.002+02:00

På senaste tiden har jag varit osedvanligt klumpig. Jag har spenderat tiden med att hamna i trubbel och göra mitt bästa för att otrubbla mig. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

De här perioderna kommer med jämna mellanrum och jag känner mig ungefär som den elaka styvsystern i vilken saga de nu är - hon som straffas genom att rullas i tjära och fjädrar och som i resten av sitt liv kräks paddor och grodor när hon pratar (jag kan ha lagt ihop flera Grimm-sagor här). Jag glömmer viktiga saker, missar signaler, säger obekväma saker och känner mig allmänt skum. Det är livsförändrande perioder. Jag får syn på alla mina fel och brister, vilket i och för sig är rätt smärtsamt. Men men får i alla fall en chans att göra något åt dem. Det är bara att hålla i sig och hoppas att inte alltför mycket går sönder i processen.

Rädda Tivoli

2011-06-13T17:45:00.001+02:00

Den enda oberoende serietidningen för barn, Tivoli, är som ni kanske (eller kanske inte) vet nedläggningshotad. Eftersom den är riktigt bra, smart, rolig och medveten så är det jättesynd. Som tur är tycker fler som jag, så en räddningsaktion sprider sig nu över nätet för att se till att tidningen får fler prenumeranter (de har haft svårt med att få trängas men jätten Egmont i butikerna).

Tivoli finns där för dem som blivit besvikna på Bamse och undrar vad de ska läsa nu. Och för oss som faktiskt inte tyckt att Bamse varit särskilt fantastisk på ganska länge. Anyways. Om någon funderar på vad de ska ge något barn i present så är detta ett guldläge - hållbar utveckling för en kvalitétstidning, en breddning av marknaden med serietidningar för barn (som nu domineras av en utgivare) och bra läsning för en själv vid tillfälle.

Huvva!

2011-06-02T01:14:00.002+02:00

Musikutmaningen del 12 - En låt med ett band du hatar

Ok. Håret på tänderna står på ända efter att ha gjort det här urvalet. Den som vill känna känslan kan ju lyssna igenom följande...

(P.S kolla in ripoffen på Patrick Swazie från "Dirty Dancing". Helgerån.)

För mer om vad jag tycker om den här låten se här

Alla de här banden har en obehaglig nasal, gnällig kvalité som får mig att rysa. 'Nuff said.

Up yours!

2011-05-29T15:26:00.000+02:00

Musikutmaningen 11 - En låt av ditt favoritband

Men jag haaaaaar ju ingen favoritband, hur många gånger ska jag behöva skriva det :-P

***

Bojkottar den här uppgiften.

Det som är syndigt i Kina är kanske ok i Peru?

2011-05-27T18:02:00.002+02:00

Del 10 av musikutmaningen: En låt som får dig att somna.

Jag tror inte att jag har någon enskild låt för det. När jag använder musik för att somna så sätter jag en skiva på repeat, en låt är för kort. Inatt var det del 1 av Tori Amos dubbelskiva "To Venus & Back" som fick gå på hela natten. Jag har många skivor som fungerar. En favorit sedan länge är annars min muminskiva - jag brukar somna ungefär när de går genom "en stooooor suuuusande skoooog".

Jag var faktiskt livrädd för den skivan (som på den tiden var ett kassettband) när jag var liten. Det var först när jag började fylla tvåsiffringt som jag kom över min rädsla för finlandssvenska - som jag nu tycker är den finaste accenten som finns.

Musiken och berättelsen på bandet/skivan kommer från en barnteater som turnerade landet runt när jag var liten, och bandet köptes väl då tillsammans med en muminbadge i en underbar blå färg som fortfarande är bland det finaste jag äger. Mamma och pappa äääälskade det där bandet, det är fullt av finurliga filosofiska och politiska funderingar och budskap. Men så snart de satte på det så sprang jag runt och skrek "stäng aaaaav, stäng aaaaav!". Sweet memories. :-) Detta handlar alltså inte om bubbelgumsmumin som svänger på svansen i barfotadansen...

Den här filmen är en mycket dålig representation av varför jag somnar till den här skivan. Men jag antar att teatern (som jag inte minns mer av än att det var mörkt och läskigt) är samma som den jag såg - det är i alla fall samma musik (om än mer gapigt än på skivan):

De som har hört och förstår den här skivans storhet har en särskild plats i mitt hjärta. Någon sådan guldklimp till människa som läser det här?

Slutligen: Ge dig inte på någons prudelutt!

Blir det fest eller?

2011-05-27T11:46:00.002+02:00

Alla vill umgås den här tiden på året. Det är som om det finns något särskilt hormon för Umestudenter som kickar igång i slutet av maj som säger att nu måste ALLA träffas innan folk reser bort innan sommaren. Och det hänger kvar, även om man inte är student längre så blir det en peak av aktiviteter just nu. Jag tror att jag alltid kommer att få en obeskrivlig lust att hitta på roliga saker med mina vänner den här tiden på året, samtidigt som jag har en vag känsla av att de snart försvinner.

Så ikväll finns det, för den som är i faggorna och har lust att gå förbi, möjlighet att strosa runt på Ålidhem under polishelikoptern, räkna fulla par som har sex i buskarna och få sig en kristen bulle. Och vara glad att man inte bor just där. Dagarna efter glittrar gatorna av glassplitter. Ganska vackert, men idiotiskt med tanke på 1) barn 2) djur 3) ALLA cyklar här - till stor del samma alla som ska på festen. Cyckelslangsförsäljare gnuggar nog händerna just nu.

Men fest blir det. Nästan 3000 pers kan inte ha fel.

Bopping and popping

2011-05-23T16:28:00.005+02:00

Del 9 på musikutmaningslistan - En låt du kan dansa till

Jag kan ju fortsätta tjata om Robyn och "Body Talk", om hur det går rakt in i kroppen och om hur jag inte kan hålla mig från att i alla fall dansa lite varje gång jag hör den musiken. Men eftersom jag redan har skrivit om Robyn skulle det bli så, så... enahanda.

Så jag tar den här istället:

"She bop" med Cyndi Lauper skapade skandal när den kom, med alla sina hintar om onani. Den hamnade på "Filthy Fifteen"-listan och var i slutändan en av orsakerna till att "parental advisory"- stickern kom till. Musikhistoria alltså. Och sexulapolitisk historia dessutom. Det påminner lite om ramaskriet över Britney Spears "If U Seek Amy". Jag dansar faktiskt gärna till båda låtarna även om jag generellt sett gillar Lauper men har haft mer än lite problem med Spears. Men alltså. Jag dansar gärna till mycket.

Men inte till allt gubevars.

Jukebox

2011-05-21T16:57:00.004+02:00

Del 8 av musikutmaningen: En låt som du kan hela texten till

Hmm. Det är många det. Jag sjöng i kör när jag var liten, jag vet inte om det är det som gör att jag har väldigt lätt för att lära mig låttexter. Eller att jag lever väldigt mycket med och genom ord - språket är vad jag äter och andas (förutom mat och syre). Jag gillar att sjunga med. Så länge jag inte känner mig självmedveten så är det jättehärligt.

Det är dessutom som om jag har en liten jukebox i huvudet som bara väntar på rätt tillfälle att peta in en låt. När tillfället dyker upp så är det texten som bestämmer vilken låt det blir, inte musiken. Det kan vara väldigt jobbigt, men också humoristiskt och bra. Livet blir lite lättare när man går och undrar om någon fortfarande älskar en när huvudet drar igång "Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? Har du kvar dina känslor för miiiig?"

Den första låten, som inte var en visa eller körmusik, som jag lärde mig medvetet från en artist som jag själv hade valt var "Ironic" med Alanis Morissette och sen lärde jag mig resten av skivan också så klart. "Ironic" har dock tappat lite efter att jag såg den här sågningen av den... Men jämarns vad skön den skivan är att sjunga till...

Annars har vi Tori Amos "Crucify". Den har jag sjungit mycket när det har gjort ont:

Björk sjöng jag mycket, hon var en sköld under ett av mina tuffaste år:

Och Sinéad O'Connor.

Japp. Det är mina fyra favoritartister att sjunga till.

Splatt

2011-05-20T20:06:00.001+02:00

Jag var och hälsade på i huvudstan för några veckor sedan och vi passade på att spela Laserdome (eller "laserspel" som man visst ska säga om man vill bli förstådd). Det var väldigt länge sen sist, då det var en ganska förnedrande upplevelse. Men "skam dem som ger sig" o.s.v. Jag börjar ju tycka att det är jättekul med FPS, så varför inte leka med hela kroppen (Krig är dåligt, kids. Make love, not war. Men det är galet kul att leka med låtsasvapen säger jag bara).

Först gick det inte så bra... Alla fördomar om att jag är sämst på laserskjutande infriades - jag hamnade för 17 på minus massor med poäng. Det är ännu värre än att hamna på 0. Men ska man misslyckas så ska man väl göra det extravagant antar jag...

Det visade sig att det är en stor fördel att ha ett gevär där laserlampan fungerar. Men jag bad inte om pengarna tillbaka - kicken över att ha en sån fantastisk utvecklingskurva var värt det :-) Från att ligga på minus till att bli tredje bästa av sju. Det kallar jag kompetensutveckling! Vilken kapacitet! Jag skulle anställa mig till vadsomhelst direkt. Feel free att headhunta mig - jag vill jobba med barn- och ungdomsböcker, fantastik och serier.

Nästa gång hoppas jag på Paintball också. Game?

"Boom, Boom, Boom"

2011-05-20T18:47:00.006+02:00

Del 7 av musikutmaningen: En låt som påminner dig som ett speciellt tillfälle

Jag hade inte bott i Umeå länge. Tillräckligt länge för att börja träna kampsport och för att ha gått några poäng på universitetet, men inte så länge att något hade hunnit bli gammalt. Jag och ML skulle på konsert med Danko Jones på Corona på kvällen men jag var osäker på om jag skulle ta mig iväg. Sovit för lite, ätit för lite, tränat för mycket och lätt yr i bollen. Men vi gick i alla fall. Jag tror inte att jag hade hört dem förr.

Så in på Corona, in framför scen. Vänta på bandet. När de kom ut och satte igång, de var riktigt tighta, då började folket koka. Jag älskade den energin. Enda nackdelen var att jag stod i utkanten av en mosh-pit som endast bestod av långa spinkiga killar med hårda armbågar. Jag vet det eftersom mitt huvud var i precis rätt nivå för deras flaxande.

Efter konserten, helt slut och med det sista som fanns kvar i mitt huvud utslaget av sagda armbågar gick jag och köpte skivan, fick den signerad och gjorde bort mig helt inför Danko där han stod och stilade för någon snygg och säker rockbrud. ML fick skopa upp mitt deflated ass från trappan, ta mig vid handen och leda mig hem. Hela skivan "Born a lion" plus låten "Cadillac" påminner mig om den kvällen. De är ett riktigt riktigt bra liveband. Synda bara att senaste affischen var så avtändande att jag helt tappade sugen :-P

Visst, kärleken är hårdhänt, men när det klaffar är det fan värt det.

Danko Jones påminner mig också om när jag just hade börjat på KA-programmet. Det var någon fest någonstans och jag sa någonting om att jag gillade just Danko och AC/DC. Killarna blev jätteglada (wow, en tjej som gillar hårdrock; det var som sagt i början av programmet, de lärde sig sen tror jag ;-) ). Men de blev också konfunderade. De visste ju att jag är feminist och musiken jag pratade om var ju kvinnoförnedrande gubevars!

Jag sa något om att livet inte alltid är snyggt och måhända att texterna kan vara brutala men tjejer är inte heller alltid särskilt snälla eller diplomatiska här de snackar om killar. Den här musiken handlar om de "fula" känslorna. De som är obekväma, kåta, blödande, variga, arga, rakt på och som många vill att man ska raffinera, dämpa och formulera om till något mer lättsmält. Det är inte meningen att det ska vara det man vill höra och vissa har missat att även tjejer känner sånt. Och jag vill inte alltid bara höra det jag "vill" höra. Ibland vill jag att det bara ska vara rakt. Både textmässigt och musikmässigt.

Mycket handlar om den brutala, fysiska sortens kärlek som gör ont bara genom att den är så stark. Om att slippa ambivalensen som är det värsta. Och om de krångliga otillräckliga sätten man hela tiden försöker försvara, försöker slingra sig från det hela (Till exempel: "Jag är för cool och hård för att känna de här", "Sex idag, borta imorgon", "Skit samma alla är ändå bara svin" eller favoriten "Jag går rakt på för jag är så jävla säker på att jag kommer att lyckas").

Och den går rakt in i kroppen. Så nu är jag jäkligt sugen på:

(Satirnine är ett lite skramligare band som jag också brukade lyssna på för sånt här. Särskilt "Hey no hell" var frekvent spelad när jag blev ovilligt raggad på. Gillar fortfarande. Och basisten tyckte att jag var söt när hon signerade skivan :-) Det lever jag fortfarande på typ 7 år senare...)

ML! Om du av någon händelse läser detta - jag har tänkt på dig på sistone.

Sommarnattsbad

2011-05-17T11:04:00.003+02:00

Del 6 av musikutmaningen: En låt som påminner dig om ett ställe

Bilden här lånad härifrån

När jag jobbade på kollo en sommar hade en av de coola, vuxna studenterna från Umeå med sig en Best Of-skiva med Aretha Franklin som han skrålade till när vi städade ut stugorna. Sedan dess påminner hon mig ofelbart om Burvik och den sommaren. Det var där jag utvecklade min diskfobi, insåg att jag funkar väldigt bra med de udda ungarna som var utanför (inte heller någon överraskning direkt), men att jag egentligen inte alls var redo för att jobba med stora barngrupper (vad var jag, 16 år och inte ens i närheten av klar med mig själv. Som om jag är det nu iofs... Men att jobba med barn i grupp har jag vuxit in i).

Men mest av allt minns jag hur jag brukade gå ner till stranden på natten och bara fortsätta gå ut i havet med kläderna på. Hur jag ville att något magiskt skulle hända och hur det också hände. Hur jag var ensam och försökte växa. Hur jag längtade bort och hem på samma gång.

Bästa covern EVAH!

2011-05-16T16:03:00.001+02:00

Del 5 av musikutmaningen: En låt som påminner dig om någon

Bildkälla

... eller några lägger jag till. :-) Jag tycker fortfarande bättre om "Die Mauer"med Ebba Grön som jag minns att mina älskade gymnasievänner brukade skråla den än om originalet och jag skiter fortfarande fullständigt i att jag hädar. Kärlek gör att musik smittar gör att kärlek smittar och jag önskar att någon hade spelat in er. Ni var mycket mer fantastiska än ni förstod och ni vet vilka ni är!

Love lost

2011-05-16T12:36:00.000+02:00

Del 4 av musikutmaningslistan: En låt som gör mig ledsen

Sisters of Mercy "Temple of love". För att den påminner mig om förlorad vänskap.

För det är ju såååååå ok... Inte.

2011-05-16T00:26:00.004+02:00

Men seriöst. Cissi Wallin, allmän mediekändis, ska bli hälsosam och bloggar om det. Träna och äta rätt antar jag. Eftersom man gör sånt ibland så slösurfade jag in på hennes blogg för att se lite vad uppståndelsen handlade om. Och så det här. Först skriver hon att hon aldrig spytt "på DET sättet". Sen kommer det:

(har däremot varit tvungen att köra fingrarna i halsen några gånger på grund av att jag ätit FÖR mycket chips/glass/kakor och mått fruktansvärt illa och inte sett någon annan utväg)

Som om det vore normalt? Alltså, har man ätit så man mår illa så mår man illa tills det går över av sig själv, eller tills kroppen själv kräks. Enda gången man framkallar kräkningar är om man har svalt gift eller liknande. Chips, glass och kakor är inte giftiga (vad vissa än må tycka). Ledsen, men jag tycker nog att det är att kräkas "på DET sättet". Om än det inte når upp till titeln "sjukdom" så känns det sjukt att ens tänka tanken. Må illa tills det går över och ät mer lagoma mängder nästa gång. M-kay?

När något går snett

2011-05-15T14:56:00.001+02:00

När något blir mindre bra, när jag ger upp ett hopp eller råkar säga något dumt så drabbas jag av en kvarleva från grundskolan. En vana som är så ingrodd att det är först nu jag börjar bli av med den.

Det gällde att tänka allt illa om sig själv som någon kunde säga i förväg. När någon sedan sa något visste man ju redan om det, man var inte lika sårbar. Då kunde man inbilla sig att det gjorde mindre ont och den som sa något fick inte tillfredsställelsen av att ha chockat en med något nytt. Det fanns inget sätt att få slut på den sociala kontrollen så en dold smärta var den Pyrrhusseger som man tilläts.

Problemet är att det blir en vana.

Innan man får skäll har man redan tänkt sig igenom tusen variationer av det som ska komma. Man är straffad innan första slaget faller. Jag undrar hur många andra som har lärt in det där, hur stor del detta har i att ”Allt fler unga kvinnor mår allt sämre” som det står i tidningarna. Mitt personliga korståg är att motverka detta illasinnade försvar. Jag vill ju bli barn- och ungdomsbibliotekarie. Perfekt läge att kombinera min passion för böcker med smyginsatser för att andra ska slippa ramla in i självskällsfällan.

Är det någon mer än jag som hamnat i detta? Var kommer det från?

Leva och lära

2011-05-11T14:22:00.001+02:00

Del 3 på musikutmaningslistan: En låt som gör mig glad.

"You Learn" av Alanis Morissette gör mig glad varje gång jag hör den, av den enkla anledningen att den förändrade mitt liv. Det låter gigantiskt för en enda liten låt men det gör det inte mindre sant. Den hjälpte mig att ta risker. Den gjorde mig modig. Och även om jag inte tänker på det så är den alltid närvarande. Varje dag.

Jag hade inte tänkt på den, inte lyssnat på den på länge nu. Men det är för 17 fortfarande så jag försöker leva.

Projekt: "Vara snygg"

2011-05-04T21:18:00.002+02:00

När mitt förhållande tog slut kände jag mig väldigt oattraktiv. Jag antar att det är vanligt. Innan det tog slut hade jag varit för upptagen med annat för att bry mig så mycket om hur jag såg ut och efter orkade jag verkligen inte. Men jag lovade mig själv att anstränga mig lite mer under våren. Sen gick all fokus till flytten men den här veckan tänkte jag testa att lägga mer fokus på sånt. Jag tycker att det kan vara ganska kul med kläder och sånt, lite som att klä ut sig. Men det hela växte till ett projekt: Att prova på en dag det där som de som är intresserade på riktigt gör (de som inte har utseendet som en tynande hobby, de som har utseendet som en del av sitt livsprojekt). Hittills har det gått sådär.

Det krävs oerhört mycket energi för att åstadkomma vad jag har gett arbetsnamnet "Vara Snygg" (inspirerat av den här boken). Och planering. Herregud vilken planering. Jag har svårt nog att hålla reda på allt utan det här extralasset (man är ju av "virrigt geni"-typen). Om jag skulle hålla på med det här jämt så skulle jag verka helt blåst. Det är imponerande att så många fixar att hålla på med det här och ändå ta universitetsexamina, jobba, tänka, vara roliga m.m. I alla fall.

Igår skulle inleda mitt experiment. Jag passade på just då eftersom jag skulle flyga och då blir jag alltid lite hyper - den förhöjda energinivån passade bra. Jag lyckades ta på mig kläder som såg bra ut tillsammans och på mig och sminka mig. När det var ungefär en timme kvar innan det var dax att gå målade jag naglarna, men de hann inte torka. Men resultatet blev ändå en win till mig - lite buckligt nagellack ger bara minus i protokollet. Men jag glömde tandborsten hemma. Big no-no. Till "Vara Snygg" hör ju att inte utsöndra kroppsodörer. Jag har dock dragit gränsen vid att raka benen - orka liksom. Har ingen rakapparat, tycker rakhyvlar är läskiga och dessutom är det helt onödigt att ens tänka på med det här vädret.

Lustigt var också att Blondinbella och några andra tjejer som såg bestämt modebloggaraktiga satt på samma plan som jag. Passande på något vis.

Idag har det gått halvbra. Att börja dagen med att dra runt i håliga långkalsonger och nattskjorta var ju ingen bra start, men jag var tvungen att tvätta. När jag hade klätt på mig och gick till apoteket kände jag dock att jag hade alla hästarna inne - jag hade kommit ihåg handväskan tillslut mitt i all förvirringen. Men så kom jag på - sminket glömde jag ju. Aja baja. minuspoäng igen. Och när jag kom hem igen så kändes det ju bara dumt att sminka sig, som att dricka juice efter man har borstat tänderna. Så nu har jag gett upp för ikväll. Och grejen är den att det känns inte kul längre. Hela "klä-ut-sig-göra-något-speciellt"-känslan är borta och fokus hamnar bara på vad jag missar. Så jag tar och dödar hela projektet här och nu. Jag hade tänkt ge det en vecka, men varför fortsätta? Jag vet att jag kan om jag vill och det räcker.

Som sagt - jag kommer aldrig att bli någon mode-och-skönhetsbloggar e. Och det känns faktiskt bara skönt.

"Du MÅSTE vara min mening med livet."

2011-05-02T02:49:00.003+02:00

Del 2 på musikutmaningslistan: Hatlåten.

I'd do anything, I'd give you my world

I'd wait forever, to be your girl

Just call out my name and I will be there

just to show you how much I care

I was born to make you happy

Detta är inte kärlek. Det är så långt från kärlek att jag blir yr och låten har alltid gått mig på nerverna. Det handlar om Britney Spears "Born to make you happy". Kärlek för mig är att jobba för att vara stark och trygg och glad i sig själv så att man har en hållbar grund att bygga sin kärlek på. Det är aldrig att ge bort allt man är och behöver för att göra någon annan glad. Gör man det förlorar man sig själv och det är den lusten att utplåna sig själv som jag alltid har hört i den här låten - det handlar inte om att hon bryr sig, det handlar om att hon vill slippa ta ansvar för sig själv. Ger man någon allt man är och hela sin värld blir det ju hens ansvar. Vilken tyngd att lägga på stackarn som är föremål för "kärleken" - inte undra på att det tog slut. Det jobbiga är att sådana här uttryck för destruktivitet är påverkar vad många tror att kärlek är och köper man budskapet så leder det ju för 17 till katastrof. Man tappar sig själv och för den andra parten försvinner personen hen blev kär i. Allt blir yta och uppoffring. Blah. Det finns inte villkorslös kärlek, det gäller bara att se till att villkoren är sunda och positiva för alla inblandade.

Dessutom är själva musiken platt, gnällig och tråkig.

Hatlåt ja.

Music maestro...

2011-04-30T10:56:00.001+02:00

Just nu funderar jag en del över musik, eftersom jag hela tiden blir petad på när det gäller det området just nu. Så jag tänkte anta den här utmaningen och se vad det blir. Men jag kommer inte att uppdatera varje dag för jag tror att det kan bli lite tråkigt och spammigt med enbart en massa musik över hela bloggen - jag vill få plats och tid för att skriva det andra också.

Men till den första punkten:

Dag 1 - Din favoritlåt.

Gah. Jag har alltid haft så svårt för det där med att ha favorit-saker. Favoritfärg, favoritplagg, favoritårstid, livet blir ju roligare ju fler favoriter man har så varför begränsa sig till en? Men det får helt enkelt bli två låtar som jag återkommit till mycket senaste veckan (jag har som sagt svårt för favoriter :-) men det är ju samma artist så det är nääääästan samma låt):

"Love kills" och "Indestructable" med Robyn

Jag har nämligen funderat jättemycket på kärlek och relationer och att vara singel. På hur viktigt det är att vara försiktig när man väljer vem man ska älska, på hur mycket katastrof det kan bli när man väljer fel eller av fel orsaker eller i fel tid. På hur svårt det är att låta bli ibland. Jag har tänkt på alla kärlekar och lustar jag har haft, på hur det har blivit och på vad jag har lärt mig. Det jag har lärt mig är att vara försiktig med vem jag väljer och sedan löpa linan fullt ut för att varje kärlek är den första. Men jag har också lärt mig att jag måste ta mig tid till att vara singel. Om någon har några goda råd med hur man lyckas med det så får ni gärna ge dem till mig. Sen är det ju musik som jag verkligen tycker är bra också.

Säg nej och inte kanske, kanske, kanske...

2011-04-28T01:19:00.000+02:00

Snälla sluta säga kanske när du vet att det är nej. Det bär så tungt på hoppet. Du är inte snäll för att du inte säger som det är. Du binder mig bara och gör det svårt att lämna. Säger du kanske så säg varför. Spelar ingen roll om det gäller en fika eller livet.

Ibland...

2011-04-27T12:31:00.000+02:00

Den här har snurrat några varv runt internet, förmodligen för att den är så jäkla sann. Jag vet inte vem som gjorde bilden från början, kanske den här snubben. Det stämmer i alla fall oerhört väl på mig. Så snart jag blir för normal så börjar det klia och så måste jag göra uppror. Det här helt enkelt så tråkigt att vara normal, det blir trångt och klämmer, som att ha på sig skor som inte passar. Spelar som ingen roll om jag försöker vara det eller inte, när jag börjar bli behandlad som "normal" istället för jag så blir det kramp och skavsår och utfall. Men det gör ondare om man faktiskt försökt vara normal, så varför försöka? Det var dagens visdomsord.

Insomniac

2011-04-25T02:45:00.003+02:00

Det har varit konstiga dagar sen i torsdags. Eller konstiga nätter menar jag väl egentligen. Jag är normalt sett en stadig sovare som kan somna lite närsomhelst och hursomhelst. Men de senaste dagarna har jag sovit lätt och oroligt, drömt mycket och störande och framförallt haft svårt att somna även om det svider i ögonen. Hjärnan går på högvarv och vägrar acceptera vila. Så nu sitter jag här, trots att jag gick och la mig klockan 22 efter en hård, full dag. Jag försöker hitta något sätt att bromsa tankarna så att jag ska få sova. Jag har ingen lampa vid sängen så jag kan inte läsa mig till sömns, men jag har provat det andra. Så nu sitter jag här och lägger patiens, lyssnar på samma låtar av Mars Volta igen och igen (1 och 2) och ja, jag börjar faktiskt känna mig rätt uttråkad. Och bitter. Men trött? Njä. Och kattrackarn ligger i knät, avslappnad, sovande och lyckligt småkurrande. Jäkla älskade retsticka...

Jag ger det till klockan 3.

(edit: fastnade ett tag till. *doh*)

Det börjar bli nåt :-)

2011-04-24T17:17:00.001+02:00

I helgen har kavalleriet varit här och hjälpt mig. Äntligen har hyllorna börjat komma upp på väggarna till ljudet av Robyns skiva "Body talk" på repeat (dagens favorit). Nu surfar jag på efterdyningarna av besöket genom att spika upp en tavla här och fylla en hylla där. Jag passar också på att bjuda er på lite (halvsnea) bilder. Det är svårt att sikta med kameran när man inte har något att sikta med.

Egentligen hade jag tänkt klä den här lampstommen med tyg, men den passade så bra som kristallkrona att den nog får fortsätta vara det.

Jag gillar att dekorera mina fönster och kan inte använda örhängen. Resultatet av den kombinationen är att de örhängen jag får i present hamnar i fönstret.

Ett litet stilleben har också hunnit komma i ordning på väggen.

Det känns som hemma.

Bildbevis

2011-04-23T10:47:00.000+02:00

Lägenheten är långt ifrån färdig, idag kommer ytterligare förstärkning. Jag har dock hittat min kamera, något som skulle ha varit betydligt roligare om inte displayen på den blivit krossad i flytten. Den fungerar fortfarande men jag fotar och, vad värre är, tvingas göra inställningar i blindo. Men två bilder från nya stället kan jag ändå bjuda på - även om de inte är så bra som de kunde vara.

Mitt extrahuvud

Egenhändigt sydda gardiner av kökshanddukar

Framme

2011-04-19T19:09:00.001+02:00

Nu har flytten flyttats och det var den bästa flytten någonsin, tack vare alla som hjälpte till innan, under och efter. Gosh, jag hatar att flytta normalt men den här gången fick jag inte panikslag en endaste gång. Nya lägenheten känns redan som hemma, men jag har fortfarande inte hittat min kamera, så jag kan inte visa vare sig kaos eller de små öarna av ordning. Men jag haaar hittat mitt tangentbord (victory).

Anyways. Jag skriver mest för att visa att jag lever. Tråknivån är hög här på bloggen just nu, det är så mycket måste-fixa-grejor att det inte riktigt finns plats för det som blir bra blogginlägg. Det kommer, det kommer...

Until then...

Dags att plantera och plantera om

2011-04-04T12:11:00.000+02:00

Det är vår nu. Och veckan jag aldrig riktigt trodde skulle komma är här. Veckan när det är dags att plantera och plantera om, det är dags att flytta på sig. Lägenheten är nu min på riktigt och jag kommer snart att bo där på riktigt.

Jag misstänker att detta kommer att förvandlas till en inredningsblogg ett tag efter att jag har flyttat in. Bara jag hittar igen min kamera...

I don't have to make sense

2011-03-26T20:14:00.001+01:00

Jag behöver inte vara resonabel eller logisk eller begriplig när det gäller den jag är. Jag kan vara ett kluster av hur mycket som helst som egentligen inte passar ihop men som gör det ändå och bildar den jag är. Det här är viktigt och svårare att leva än det låter, för det låter så självklart. För sen ska man försöka vara hela sig själv men tillsammans med människor som mest ser det de själva kan relatera till. Som pikar det de inte förstår och sedan förväntar sig att man ska hålla med. Som tycker att de delarna är svåra eller onödiga eller oförståeliga och att man ska vara sig själv fast utan det besvärliga. Eller åtminstone hålla det besvärliga utanför och vara det någon annan gång. Jag gillar blommor och zombiespel och dansmusik och hårdrock (men inte all hårdrock) och jag är feminist men kan gilla Danko Jones ändå (för man är inte alltid snäll, särskilt när det gör ont oavsett om man är tjej eller kille) och jag är kritisk och spirituell och andlig och jag är kritisk mot det spirituella och andliga och andligt och spirituellt kritisk. Och jag är arg och irriterad men jag kan tycka om dig ändå.

Men hela tiden önskar jag mig fler människor som kan gilla hela mig, utan att vilja ändra på något för att jag ska passa in i deras bilder och huvuden.

"Men jag är ju en robot också"

Tyngd på tyngd blir tungt

2011-03-14T16:12:00.001+01:00

Jag skriver inte så mycket nu, varken här eller på PNG, eftersom all energi går åt till annat. 2011 har inte varit ett snällt år än så länge, så det är mycket att hantera. Så snart en sak är neutraliserad så kommer det en annan. Det enda skrivandet jag orkar lägga min själ i just nu är arbetet. Resten av tiden går åt till hanterande av byråkrati och tunghet och till att leva och ta hand om mig själv mellan varven.

Jag sitter mycket och tittar på allt som finns på Etsy, inte för att handla utan för att jag har ett verkligt starkt behov just nu att titta på vackra saker. Kravlöst. Så det är ett tips nu när det inte finns så mycket att läsa här.

Ibland bryter det igenom

2011-03-05T01:29:00.003+01:00

Det var meningen att jag skulle gå på fest idag. Fin och uppklädd och peppad och danssugen. Men ibland, när man har varit med om riktigt mycket som gör riktigt ont och hanterat det riktigt bra och varit riktigt vuxen, ibland när man tror att det börjat gå över och att allt är bättre och man tänker att man har överlevt. Då ibland så bryter det igenom. Och det gör så där jävla ont igen, så att man knappt kan stå eftersom det känns som om blodet exploderar. Och då börjar man gråta. Tårarna sätter igång varannan minut och kan inte se någon i ögonen, särskilt inte dem man älskar. Och det gör så ont med allt som är komplicerat och med allt som är så enkelt att det inte går att fly undan. Och man är arg och man är ledsen och man vill bara slåss men egentligen inte, för egentligen är det bara känslan man får när man vill fly men det inte går för det gör lika ont överallt. Och man hatar och det är en pina så stark att kosmos vrider sig, men ingen känner det förutom en själv. Och då känns det inte så kul att gå på fest ändå, trots att man blev så fin och var så peppad och ville dansa.

Yallalalallall

2011-02-22T02:03:00.001+01:00

Tory Amos-kväll med chai-te och Döden på en vit häst. Imorgon blir det extremt splittrat med tandläkaren tidigt på morgonen, RFSU-informatörsintroduktion på eftermiddagen, bokrea mitt i natten för att sedan ha en tvättid att passa tidigt onsdag morgon. Inte hälsosamt, så jag kanske måste prioritera bort något... Inte tvättiden. Hmm.

Texten är helt underbar. Jag älskar Tori Amos.

Söndagskväll

2011-02-20T23:33:00.000+01:00

En kväll av Boeuf Bourguignon, pyssel och Hellblazer fanart - P tecknade och jag skrev. Jag gjorde en bild också, men den är inte klar än - visar den så småningom!

Jag gick ner på stan...

2011-02-19T00:18:00.003+01:00

...för ett möte på arbetsförmedlingen idag. Det gick bra. Efter ett sådant möte krävs belöning, alltså strosade jag runt i Umeås kommersiella centrum tills jag blev less. Det var rätt länge sedan så det hade hänt en del.

Min favorit bland New Age-butiker verkar ha slagit igen? Det brukade heta Indah Import, bytte namn till Ljuva ting, flyttade och försvann.

Det har öppnat en ny bokaffär mittemot resturang Balder. Jag har alla böcker jag kan tänkas vilja läsa för tillfället, i alla fall känns det så när det börjar droppa in recensionsexemplar, så jag är inte så bokshoppingbenägen - om det inte är något alldeles särskilt, men jag gillade verkligen affären. Den var mysig och det doftade gott. Så den som har lite pengar på fickan och vill stödja fristående bokhandlare kan ju ta detta som ett tips och titta in där vid tillfälle. Jag tror butiken hette Bok Box? (rättning: Bok Zon)

Dixi håller på att slå igen tror jag. De har i alla fall 75% eller mer rea på allt i butiken just nu, mest jeans.

Lagerhaus har slut på påsen med "stad"-motivet. Det var surt för mig - jag hade ju tänkt ha en sån påse till pappersåtervinningen... Jag sneglade också på sparbössan i form av ett huvud. Sugen på en stycken genomskinlig.

Undvik att handla på Monki efter klockan 15.00. I alla fall om du planerar att använda provrummen. Efter det blir behovet av schaktmaskin större och större för att alls ta sig in i hytterna.

Det är dags att köpa och för-så fröer. Jag köpte billigaste påsen luktärter och är mycket nöjd med det.

Sen vill jag dela ut dagens rosenkopp till NUS som öppnade dörren åt mig så att jag slapp gå genom ankdammsparken för att komma hem ikväll (entrédörrarna låses efter 22.00). Det kändes bättre att gå genom tomma mörka sjukhuset än tomma ännu mörkare och kallare parken.

Jag har lånat den fina bilden härifrån, intressant blogg ser det ut att vara också.

Mormor och morfar hade en sådan kopp när jag var liten. Då det var extra fint fika fick jag dricka varm choklad ur den och sitta i korgstolen/tronen vid bordet på en massa kuddar. Det fick mig att känna mig så speciell och värdefull. Those were the days, innan livet blev komplicerat...

Fast jag ska inte klaga, saker börjar lossna för mig nu - ta i trä!

Färgglatt tävlingstips

2011-02-18T18:02:00.000+01:00

”Jag är med i utlottningen av en barntröja från EmyLittle. Tävlingen finns hos Signerat.se.”

Så ska man skriva om man är med och tävlar om fina barnkläder. Men vadnu? Jag har ju inga barn. Förklaringen finns här. När jag får barn vill jag väldigt gärna att de ska ha färgglada kläder i rött och i gult i stil med tröjan som man kan vinna. Eller som klänningen jag skriver att jag tycker om i tävlingen. Så dåså.

Sjunger:

"Tävla, tävla, varje fredag"

Det är inte bara Alla hjärtans dag idag...

2011-02-14T12:20:00.000+01:00

... det är också V-day, V-dagen, inledningen på V-säsongen. V-say initierades av Eve Ensler, författaren till "The Vagina Monologues". I takt med att föreställningarna med monologerna blev allt större och allt mer populära växte en aktiviströrelse fram, en rörelse mot våld mot kvinnor och flickor, en rörelse för respekt för kvinnokroppen. För att fira dagen kommer jag att se den här filmen, med utdrag från monologerna blandat med inslag där Eve Ensler berättar om sina möten med kvinnor, flickor och andra människor världen över, och om V-day. Jag tycker att du ska se den med!

Porslinsdregel

2011-02-12T22:18:00.002+01:00

Jag har länge tyckt om Tove Janssons mumin (inte de där tecknade-film-adaptionerna, utan the real thing), men nu börjar jag tycka att det blir för mycket merchandise. Från början var jag glad över möjligheten att inkludera muminvärlden i mitt liv på fler sätt, men nu är jag less. Det börjar bli för plastigt och för mycket och jag känner att jag börjar tappa greppet om varför jag gillade berättelserna så mycket till att börja med. Det är dags för mig att ta en muminpaus - med ett undantag. Jag älskar muminskålarna från Arabia. Muggarna är för små för mig, jag dricker nästan ingenting i så små kvantiteter, men skålarna är perfekta till nästan allt. Jag är stolt ägare av tre stycken och jag tröttnar aldrig på dem. Det är lite fest varje gång jag använder dem och även om jag blir mätt av att äta ur dem så blir jag aldrig mätt av att se på dem. En ny muminskål måste vara den ultimata presenten i min värld just nu. Men helst ska det vara någon av karaktärerna som inte blivit så exploaterade, alltså inte någon i muminfamiljen, inte snusmumriken (eller ok då men bara för att han har en särskild plats i mitt hjärta) men absolut inte Lilla My. De tre som står högst på listan är:

1. Mårran
2. Hattifnattarna
3. Tootiki

...och det var min lilla dos av ha-begär den här helgen :-)

När jag måste tänka med en sjukdom som jag inte har

2011-02-07T21:09:00.001+01:00

Jag har aldrig räknat en kalori i hela mitt liv. Inte ens när det var temat på hemkunskapen på högstadiet gjorde jag det - jag tyckte att det var så idiotiskt att lära ut en sådan sak till en så sårbar åldersgrupp att jag valde att maska mig ur det (ja, jag har alltid varit sånhär). Samma lärare rekommenderade Bregott mellan till oss - för det var mindre fett i det än i vanlig Bregott. Hur tänker en sådan människa när hon sätter sig för att planera en lektion för unga mellan 13-15 år? "Vad ska jag lära ut idag? Hmm, att göra plättar eller att fettreducera sin vardag? Plättar låter onyttigt, vi kör på kalorierna - de får ju guförbjude inte bli feta." Jag vet att minst en i min klass hade en ätstörning under den tiden och ingen var tjock (även om många gärna tyckte det i omklädningsrummet till gympan). Men det var så man skulle säga. Man skulle tycka att det var något fel på en, tjock låg väl nära till hands. Jag ville inte vara med.

Som vuxen har jag mina kroppskomplex som spökar ibland, och ibland har jag dålig aptit när jag blir sjuk eller deppig men nej. Jag har inte och har inte tänkt få någon ätstörning.

Mmmmm :-) (Bild från Fotoakuten)

Mat för mig är ett positivt värde. Mat representerar att bli mätt, att orka, att ha energi att vara glad, att må bra. Mat är en chans att vara social och kreativ. God mat är jätteviktigt för mig. Nu kanske någon tänker något i stil med "Tur för dig då din bitch, vem bryr sig. Skryt." eller något sådant men grejen är den att även om mat för mig är något bra så är den också problematisk.

Jag har länge haft problem med IBS. Det är en ganska pinsam sjukdom, främst eftersom man kan få plötsliga diarréattacker. Detta har gjort att jag när det var som värst ofta kom försent, eftersom magproblemen är kopplade till stress. När man närsomhelst kan få en terrorattack från magen så känns det väldigt stressande att vara längre än 1 minut från en toalett. Dessutom har det ibland gjort jätteont i magen, särskilt i samband med mat. När man har IBS är det viktigt att få till en bra matrytm men det har varit knepigt eftersom magen vaknar först 2-3 timmar senare än jag. Jag har fått lära mig att äta frukost i etapper. Mat spelar alltså roll i mitt liv, det är problematiskt, viktigt, smärtsamt och njutningsfullt om vartannat.

Men när man ska prata om mat med människor man inte känner så står jag plötsligt igen i omklädningsrummet på högstadiet, i ett sammanhang som inte är mitt, som jag inte känner igen mig i. Maten sätts hela tiden i relation till en outtalad brottningsmatch med en skuld jag aldrig känt, hela tiden i relation till ätstörningar, en referensram som jag inte har. För att ta ett exempel. Annika Marklund, som för övrigt är en av mina bloggförebilder, skrev ett inlägg om hur hon efter att ha legat fastande på sjukhus nu äntligen kunde äta en stor härlig frukost med sina vänner. Min reaktion utifrån min referensram är att hon i stort sett är en superhjälte som kan äta en sådan frukost. Själv skulle jag få ner en fjärdedel. Min mage fungerar ju inte så bra på morgonen, även om jag tränar på det (Målet just nu är en hel portion havregrynsgröt. Jag är uppe i en halv). Men om jag en kommentar utifrån vad jag känner, något i stil med:

"Till frukost!? Wow, jag skulle inte få i mig hälften. Vad imponerande!"

Så läser folk i allmänhet det utifrån helt andra kriterier än vad jag tänker. För mig är det en peppande och berömmande kommentar, ett "Yay, vad häftigt! Vilken cool kropp du har som fungerar så bra!". Men av någon anledning verkar andra se något helt annat, att min kommentar är kritik av maten som sådan och av portionens storlek. Normen och referensramen som verkar gälla för alla andra är att om en 28årig tjej skriver en sådan kommentar så är det för att hon upplever att mat är något negativt som "ska" minimeras. Detta skulle förmodligen göra att 1. Min kommentar plockas bort 2. Jag skulle få skäll, mer eller mindre öppet 3. De andra kommentarerna drar upp volymen på frukostpeppen för att motverka mig som uppfattas som negativt. Man antar alltså att min kommentar kommer ur en ätstörning, att jag är illvillig och att jag på något sätt skulle vilja lägga det på Annika. Det är normen. Det är närmast. Det är faktiskt ganska kränkande, förvirrande och det gör mig riktigt, riktigt ledsen.

För att kommentaren skulle ha blivit acceptabel hade jag varit tvungen att beskriva min egen problematik på något sätt:

"Till frukost!? Wow, jag skulle inte få i mig hälften eftersom min mage inte fungerar på morgonen. Vad imponerande och häftigt att kunna äta frukost! Det vill jag också kunna en dag."

Helt plötsligt handlar kommentaren om mig mer än om inlägget och eftersom det känns som om jag måste försvara mig så tappar jag liksom en del av den där peppande känslan jag egentligen ville förmedla. Jag ville ju inte berätta om min mage jag ville ju säga grattis.

Jag vet att ätstörningar är ett stort problem. Jag är hur arg som helst över all kroppspropaganda som ger en onödiga komplex och obefogade men farliga problem. Jag har komplex precis som många andra och känner människor som har haft ätstörningar och jag ser människor som har sådan problematik omkring mig. Det är hemskt och stort och mörkt och ingenting som någon borde behöva drabbas av.

Men jag känner också många människor för vilka maten, magen och vikten har varit problem av andra skäl. En person gick väldigt mycket ner i vikt i tonåren och läkarna misstänkte ätstörning. Familjen blev i stort sett ordinerade att se till att hon skulle dricka grädde. Feta såser, feta efterrätter. Några år senare blev hon, efter mycket tjat om vidare utredningar, diagnostiserad med sköldkörtelbesvär och laktosintolerans. Man ska vara frisk för att få bra behandling som sjuk, och hade inte tjatet fortsatt så hade hon kanske fått vara kvar i en felaktig ätstörningsdiagnos - för om en tonåring inte pallar att äta samt går ner i vikt så är det ju det som är felet. Solklart, eller?

Många i min omgivning har allergier som de gärna skulle slippa. Det är tufft att vara tvungen att sluta eller dra ner på sina favoriträtter för att magen inte pallar mer. Någon kanske inte kan äta stora portioner, en annan kanske i perioder inte kan äta fast föda alls i perioder för det gör så ont. Det kan finnas så många bakgrunder till en kommentar som den jag spontant skulle skriva. Och ändå blir man misstänkt för att kritisera och för att vara spydig direkt. Det är inte något nytt heller.

Som tjej var jag misstänkt från det att vi fick lära oss att ätstörningar fanns. Jag kände mig hela tiden granskad - slänger hon maten för att hon är mätt eller för att hon bantar? Äter hon macka idag för att hon ogillar maten eller för att bli smalare? Och det största brottet av alla: Att Gå På Toaletten Direkt Efter Maten. Strunt samma att tarmarna sätter igång när man äter - om en tonårstjej går på toaletten inom en halvtimme efter lunch så är det för att spy. Det var "reglerna" som präntades in i mig under högstadiet och gymnasiet, av klasskompisar, välmenande lärare och en förmodligen alltför stor känslighet inför informationsmaterialet som fanns överallt.

Och jag är så otroligt less. Jag är trött på att inte få agera och reagera utifrån mig själv i sådana här frågor. Jag är trött att hela tiden vara tvungen att köra allt genom anorexi-bulemi-tolknings-analysen - "Om jag säger såhär är det ok då? Eller tror de att jag svälter mig själv till döds i hemlighet?" Jag är trött på att vara tvungen att tänka mig genom ett sjukdomsmönster som jag inte själv har för att slippa bli missuppfattad. Jag är trött på att människor inte kan tänka ett steg eller några steg längre än de gör, så att jag inte behöver känna mig ledsen och missförstådd. Jag är trött på att känna mig tvungen att lägga ner så mycket energi på att förklara mig. Trött på att känna mig tvungen att pedagogiskt berätta var jag kommer ifrån erfarenhetsmässigt för att folk inte ska bli arga på mig eller känna sig påhoppade. Jag är jävligt trött på att vara tvungen att förhålla mig till en sjukdom som jag faktiskt inte har, men som alla tänker sig att jag har om jag slappnar av ens lite och bara skriver eller säger det första jag tänker.

Jag utgår från att mat är bra. Enda gången jag bryr mig om vad eller hur mycket någon annan äter är om de tar sista bullen eller såsskvätten som jag själv var sugen på. Då kan jag tänka att "attans också" men det går över snabbt. Med all säkerhet unnar jag den personen det.

På det stora hela tror jag att alla skulle må 1000 gånger bättre av att hoppa över ätstörningstänket i fall där det inte uppenbart är ett problem. Mat kan vara i människors tankar och mat kan vara problematiskt även av andra orsaker, och jag tror att det är viktigt att komma ihåg det. Annars finns risken att av överdriven defensivitet skapa skurkar som inte finns och gör människor ledsna utan andra orsaker än våra egna fördomar.

Ätstörningar tar väldigt stor plats på vissa områden i våra liv. Även på platser där de inte hör hemma. Prat om mat tolkas alltför ofta utifrån ätstörningar och alltför sällan utifrån friskhet och en sund syn på mat som något gott. Minsta lilla så är det taggarna utåt. Så snälla, börja anta friskhet istället för sjukdom innan vi glömmer hur man gör. Hjälp dem som faktiskt har problem och sluta se spöken där de inte finns. Försök att komma ihåg att olika människor tänker utifrån olika liv och erfarenheter. Anta att mat är bra. Tolka till det bästa - det mår du bra av.

Rise and shine, porcupine

2011-02-06T20:25:00.000+01:00

Men-o-ändå. Ända sen jag fick veta att jag har någonstans att flytta till, att operationen gick relativt bra så har jag sovit och sovit och sovit. Jag har vaknat för att äta eller för att träna och sen har jag somnat igen. Jag vet att det inte är nyttigt att sova så mycket, att det bästa är en ordentlig dygnsrytm, men när det har varit såhär mycket spänningar kan jag inte hjälpa det. Efter oro kommer sömn i en vecka minst.

Men nu räcker det. Jag har för mycket att göra för att bara sova, roliga saker. De jobbiga sakerna också förstås, men mest roliga saker. Så jag lägger in det piggaste jag vet här nu:

och sen ett piggsvin (porcupine) också:

bilden på piggsvinet kommer härifrån.

Får jag bo?

2011-02-02T13:51:00.001+01:00

Livet är ganska kaotiskt och orosfyllt just nu. Samtidigt som jag har packat de första flyttkartongerna hänger frågan i luften - får jag bo någonstans? Har jag "rätt" till ett eget hem?

Jag har tackat ja till en lägenhet som är allt vad jag vill ha och nu ska jag bli bedömd. Bostadsbolaget måste vilja ha mig tillbaka. De måste vilja ha min ekonomi. Men eftersom jag har varit sjukskriven utan rätt till sjukersättning och dessutom sambo (och då får man inget försörjningsstöd) så är den enda inkomsten de kan se vad jag tjänat på att skriva i tidningen - och det täcker ingen hyra. Så jag måste förklara mig, berätta om min plan, om mitt liv. Att jag kommer att vara en sån där "bidragstagare" tills jag kan jobba - ett ord som av vissa människor spottas ut som om det vore gift. Och de ska bestämma om de kan acceptera mig. Om jag får gå vidare med mitt liv, för det är vad den lägenheten betyder för mig.

Samtidigt ligger en högt älskad människa, en av de viktigaste i mitt liv, inne för en riktigt läskig operation.

Livet ger mig ont i magen idag.

Tillägg: Jag kommer att få bo. Jag har just skrivit på avtalet och en av stenarna på mina axlar har ramlat av. Nu kan jag koncentrera mig på resten, men jag vet var jag har min framtid i alla fall.

Så vare dags igen...

2011-02-01T02:05:00.002+01:00

...Hurra!?

Någon som är förvånad?

2011-01-29T03:33:00.002+01:00

Är det egentligen någon som är överraskad över det här? Vem som helst som sett en modevisning på de högsta nivåerna de senaste 20 åren har väl märkt att det inte direkt är kurvor och byst som står högt i kurs på catwalken. För den som följt någon säsong av Project Runway blir detta ofta löjligt uppenbart när deltagarna ska designa kläder för "riktiga kvinnor", kvinnor med bröst och höfter. Alltid är det någon designer som bryter ihop eftersom uppdraget är orimligt och han (oftast han) inte har någon aning om hur man gör plagg som sitter bra på "vanliga kvinnor". Ofta skakar han av sig det hela eftersom det är irrelevant inom Haute Coture, den högsta toppen av mode. Och inte designar man för kurvor där. Om det inte gäller underkläder såklart. Eller Mad Men - modet, men då är ju kroppen en del av konceptet, en del av det udda och det nyskapande.

Så varför inte plocka in spinkiga män istället. Då slipper man svälta modellerna tills de inte har några bröst. Slipper problemet med alltför framträdande revben. Slipper obekväma kroppsdelar som sticker ut och hindrar plaggets fall. Jag. Blir. Så. Less. Men inte förvånad.

Perfekt modellform

Män är bättre utformade när kläderna ska falla från axlarna och skelettet är formen som de är designade för att framhäva. Så. Naturligt steg. Antar jag. Gaultier var först, undrar hur många som hurrar i kulisserna.

Undrar vad jag ska lyckas ha på mig om 10 år, om detta sprider sig ner till de vanliga klädaffärerna måste jag väl operera bort brösten :-P

Vargasorg

2011-01-29T01:09:00.000+01:00

När det händer mycket i mitt liv undviker jag att läsa nyheterna. Jag orkar inte med mer än Kvällspressens skvallernyheter à la "Depp bantar med grönt te". Alltså har jag gått runt helt ovetande om att Egypten brinner, Tunisien revolterar och hela medelhavsregionen verkar vrida sig som i en politisk jordbävning. Det var först när jag loggade in på Facebook som att världshistorien som skrivs nu är mer dramatisk än vilken dag som helst.

Samtidigt som allt detta pågår finns det ett nyhetstema som jag inte klarar av att läsa ens när det är stiltje i livet. Licensjakten på varg. Vi har såpass få vargar i Sverige att det är helt galet att skjuta dem. Dessutom verkar miljöministern mer än lovligt virrig i sina bortförklaringar när det gäller planeringen kring hur vargen ska bevaras samtidigt som den jagas. Å ena sidan ska valpar från djurparkerna "planteras ut" i vår, en plan som kläckts utan att ens prata med djurparkerna. Å andra sidan får avelsexperimenten för att stärka vargstammen inte bli för lyckade, för en gräns för mängden av varg i Sverige ska sättas till 210 stycken. Varför just den siffran? Ingen vet. Det är en tokig karusell som man blir snurrig bara av att läsa. Det är alltså inte bara jag som blir det utan även EU-kommissionen. Rättsprocess har inletts där Sverige misstänks bryta mot EU-lagstiftningen om att skydda utrotningshotade djur. De politiska besluten verkar tas helt impulsivt och utan någon som helst forskning eller verklighetskontakt. Vem är rädd för vargen?

Den här dokumentären är helt underbar!

Om jag vore i Stockholm den 6:e februari skulle jag sluta upp med Vargmanifestatio nen som planeras av Fältbiologerna. Eftersom det inte finns någon möjlighet för mig att vara där kan jag inte göra annat än att hoppas att så många andra som möjligt dyker upp. Om du kan, gå med. Jag kan knappt se en bild på en isbjörn utan att bli ledsen. Vi har chansen att handfast hjälpa vargarna så att vi och våra barn i framtiden ska kunna se bilder på vargar utan att känna sorg.

Ful men god

2011-01-28T02:49:00.004+01:00

Jag har äntligen bakat en Jörnskaka. Det är något jag har längtat efter sedan jag var liten och mamma kom hem från jobbet med en sådan, jag tyckte då att det var himlen. Men jag kunde aldrig hitta receptet och eftersom kakan är ful så ligger den kanske inte som prio 1 på landets konditorier. Numer finns dock Internet och när jag väl fått snilleblixten att söka på Jörnskaka så kunde ingenting stoppa mig. Så nu sitter jag här däst och sockerstinn mitt i natten och utvärderar min bedrift. Resultat:

+ Kakan är ful. Ingen press när det kommer till dekorationen alltså - utseendet går inte att misslyckas med. Min kaka blev ovanligt ful eftersom den bubblade sig i ugnen. Med den gulaktiga glasyren på såg det ut som en böld som spruckit och spytt ur sig var. Ni slipper bild.

+ Gooood. H gav betyget "Den här kakan kan man äta i 12 dagar." Man äter inte en kaka i 12 dagar om det inte är god.

+ Den var inte så svår att göra - akta bara så att glasyren inte bränns vid.

STORT + för nostalgieffekten.

- Kakan är ful. Om den står på bordet med Cupcakes och Makroner så kommer folk att tycka synd om den. Trendfaktor 0 alltså.

- Består till minst 50% av socker. Jag mår lite illa, två bitar var en för mycket.

Om fransk chokladtårta är lyxchoklad så är Jörnskaka marabou mjölkchoklad.

Slutsats: Det är insidan, det vill säga smaken, som räknas

P.S. Jag hade glömt köpa grädde till glasyren, så jag experimenterade med mjölk à la 3% fetthalt istället. Det gick helt ok, bara man kokar den ordentligt. Billigare! Fungerande nödlösning! 3%ig mjölk ROCKS! D.S.

Sannabell Remake 2.0

2011-01-27T23:06:00.004+01:00

Good girls are sexy like everyday
I'm only sexy when I say it's okay
*
-- Robyn "Who's that girl"

En av de första impulserna sedan den första det-är-slut-känslostormen gått över var (och är) att renovera mig själv. Jag antar att det är rätt vanligt - man vill känna sig fin och ny och allmänt bra så varför inte börja med ytan. Det funkar bra för allt utom min plånbok (även om den inte direkt gråter - jag är fullständigt såld på reor á la halva-halva-priset). Att göra om bloggen var däremot gratis och jag är mycket nöjd - visst blev det fint! Vår!

Men hur mycket jag än vill vara en sån där stylish människa som alltid ser cool ut ända in på underkläderna, fyndar personligt och speciellt på loppisar och inte har ett enda fult, osexigt eller slött plagg i garderoben så tror jag inte att det är jag. Inte varje dag i alla fall.

För jag gillar också att dra runt i långkalsonger och min fula fleeceväst, känna att det inte gör något - eller ännu hellre inte reflektera över det alls - och bara vara mjuk och bekväm. Mjukisbyxor är mitt absolut mest använda plagg. Så till den grad att jag tror att vartenda par nu har minst ett hål (till viss del på grund av att katterna ibland sträcker på sig mot mina ben och fastnar med klorna. De små gullungarna <3).

Jag har försökt arbeta mot mina impulser att bara köpa myskläder. Det har gått bra - i och för sig är det mesta jag har köpt väldigt bekvämt, men ingen kan i alla fall lista ut att det egentligen är myskläder.

Faaaaast ibland får man helt enkelt skämma bort sig lite - imorgon hämtar jag mina herrmjukisar i storlek L från ellos. De fem jag redan har, har ju hål :-)

(återkommer med foto och dagens outfit ;-) )

Någonstans ovanför regnbågen...

2011-01-25T20:55:00.004+01:00

...finns jag :-) Jag fick en jättefin tröja i present häromdagen av ni-vet-vilka-ni-är. Den som har känt mig ett tag vet att jag är lite av en vilande OZ-nörd (läste hela serien om och om igen), så det var en perfekt present. Inte nog med att det är OZ, det är dessutom en bild av vänskap som talar till mig just nu - äventyr är bäst när man kan dela med sig av dem. Det måste ju inte vara att ge sig ut på en promenad över ett helt land, det kan räcka med att fika lite tillsammans, se på film och prata.

Livet har ju varit lite så här just nu och jag längtar efter att landa (Men jag tror varken det blir OZ eller Kansas :-) ). Då är det skönt med en påminnelse om vad man har kvar.

Tröjan är från Threadless.

Dagens tes: När det blir slut

2011-01-24T14:04:00.000+01:00

Dagens tes: Det gör ondare och är svårare att hämta sig efter att ett dåligt förhållande tar slut än det tar att hämta sig från ett bra.

Jag trodde alltid att det skulle vara tvärtom, att det skulle vara en lättnad att slippa ett dåligt förhållande och fruktansvärt när ett bra förhållande tog slut. I ett bra förhållande hoppas man ju hela tiden på en fortsättning och en framtid. Men jag mår faktiskt bättre den här gången än förra gången. Det har gått över mycket snabbare och jag känner mig faktiskt rätt tillfreds. Är det i regel så eller är detta ett undantag?

Mest skrämmande just nu: Att flytta hemifrån

2011-01-20T03:37:00.001+01:00

Efter allt känslomässigt tumult, uppbrott och sorg är det dags att ta itu med framtiden. Jag har inte varit singel en längre period på typ 8 år och inte har jag bott själv särskilt mycket heller. Nu är jag plötsligt vid relativt god vigör och börjar inse att jag inom kort kommer att skramla runt i en lägenhet på egen hand. Jag är mer nervös än när jag flyttade hemifrån första gången. Då längtade jag efter en plats där jag fick bestämma helt själv, att flytta var beviset för att det nya livet börjat, livet där jag fick välja. Lite så är det väl nu också, men skillnaden är att jag är orolig för ensamheten.

Efter att ha bott med andra människor i olika konstellationer har jag insett fördelarna med att dela hem. När man är flera som trivs ihop så blir det automatiskt mysigt. Inredningen spelar inte så mycket roll när kärleken finns där och nu måste jag fylla det tomrummet själv. Och hur ska det gå med disken? Disken är ett problem för mig, en fobi. När jag bor med andra kan jag byta bort den. Det går ju inte när jag är själv. För jag tror inte katten är intresserad.

Sen är det det där med att hitta någonstans att bo också. Idealt sett ska det ligga på landet, vara nära till affären och stan, ha trädgård, balkong och ligga minst en trappa upp med hiss. Stilen ska vara 50-tal eller sekelskiftes med god modern standard. Grannarna ska vara toleranta icke-rökare som aldrig stör. Kvartersvärden ska finnas till hands jämt och buss och cykelförbindelserna ska vara goda samtidigt som det ska vara långt till närmsta stora väg. Och det ska alltid vara skottat. Hyran ska max vara 2000 kr. Hmm. Sänka kraven lite kanske...

hemma?

Samtidigt ser jag fram emot förändringen. Det ska bli en rolig tid, det har jag gett mig katten på. Men jag kan inte låta bli att vara lite rädd när det är stora omvälvningar på gång. Nytt boende, ny framtid, ny relation till mig själv, ny på väg ut i arbetslivet... Ny i livet - igen.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

2011-01-17T14:15:00.001+01:00

Jag börjar tro att livet kan komma tillbaka, jag trodde att det skulle ta mycket längre än så här. Ett år minst. Men jag kan höra sånger utan att dö som jag skulle ha förintats av för några dagar sen. Jag kan se mig själv i solen på en brygga i sommar och längta. Jag gå en hel dag utan att gråta.

Först trodde jag att det var värre den här gången eftersom det blev slut med en människa som jag verkligen tycker om. En som jag ville vara med. Men det var det inte. Kanske i början när chocken var som värst men inte nu. För jag har kvar så mycket av det där som gör så ont att förlora när det tar slut. Jag har kvar vänskapen. Jag kan önska honom det bästa och hoppas även å hans vägnar, den som han slutligen hamnar med har tur. Jag känner hur han hoppas å mina vägnar. Våra vänner behöver inte välja sida. Jag får fortsätta träffa familjen som jag börjat se som en del av min familj. Det kommer att ordna sig. Och jag kommer att få prova vara singel. Det ska bli intressant.

Alla älskandes helvete

2011-01-15T14:28:00.001+01:00

Jag går just igenom alla älskandes helvete som Kristoffer Åström så passande beskriver det. Efter att ha sett mig som en lyckligt lottad människa i flera år, eftersom världens bästa människa velat vara tillsammans med mig, så är det nu slut. Många månader av tacksamhet och ansträngningar för att våga lita på att ja, det är faktiskt sant, så är det inte längre sant. Det kom som en chock och är väldigt svårt att acceptera eftersom jag trodde stenhårt på att just vi kunde ta oss igenom allt. På sätt och vis kanske vi fortfarande kan det. Men som vänner. Som vänner ska vi hjälpa varandra igenom detta kaos och denna smärta.

Min värld och min framtid rasar omkring mig och smärtan späs på med oro för allt möjligt annat som inte alls har med detta att göra. Kort sagt känns det som om jag blir misshandlad psykiskt och fysiskt av ett spöke. När som helst sätter ett slag in. När som helst kan jag krascha och brinna. Sen en paus och en osäker väntan på nästa katastrof. Är det någon som har tips på hur man klarar detta? Tips på vad som går att läsa utan att bryta ihop, filmer som går att se utan att bli påmind om hur ont det gör? Vad hjälper? Hur släpper man drömmarna som aldrig blev?

Feministkväll

2011-01-05T02:58:00.000+01:00

Har haft en feministkväll på You Tube och mycket Eve Ensler har det blivit. Jag kan verkligen förtrollas av henne. Och jag vill läsa den här boken, nu!

Jag har också upptäckt Staceyann Chin, en fantastisk och högljudd spoken-word-aktivist:

Jag har haft en feministkväll när jag borde ha jobbat. Så nu är det bara att skriva, mitt i natten, igen...

Den "Snälla Killen", "Jämställde mannen" och varför han inte lyckas ragga

2011-01-03T23:30:00.002+01:00

Jag läste Niklas Hellgrens blogginlägg : Fråga inte vad feminismen kan göra för dig. Sen skulle jag svara på "Anonym"s kommentar som lyder:

"Fast kvinnor vill ju inte ha jämställda män. Titta på krogen, vilka män är det som har kvinnor efter sig? Inte fan är det de jämställda männen som respekterar kvinnor och lämnar plats för andra i diskussioner. Nä, det är de stora och burdusa killarna som tar för sig och härjar runt."

Och det blev jättelångt så jag publicerar det här i stället:

Jag som kvinna och feminist uppfattar män som resonerar som Anonym som martyrer och kanske är det därför det går dåligt på krogen. Personligen tänder jag inte på att någon försöker pålägga mig skuld och skam om jag inte gör som de vill. Jag tror det är få som gör det. Det Anonym ger uttryck för är "Snälla killar"-syndromet. Typ "Tjejer borde skämmas för att de inte har sex med de snälla killarna som ju anstränger sig så mycket för att inte vara elaka killar" underförstått med hotet att "det är tur för dig att jag anstränger mig"... Ganska avtändande.

Dessutom verkar män som ser sig själva som "jämställda" gärna vilja sitta på en piedestal och bli beundrad av stjärnögda tjejer för att de är så goda. Det borgar inte för mänskliga möten och likvärdighet och ofta tål inte dessa killar att bli ifrågasatta. Dessutom blir de gnälliga när det inte går som de tycker att det ska, när de inte får vad de tycker att de förtjänar. Detta är mycket anti-feministiskt då de tycker att de har rätt att få en annan människas kropp för att de förtjänar den. Återigen väldigt avtändande och dessutom manschauvinism fast personen i fråga gått varvet runt och kommit in i det genom bakdörren.

Att vara feminist innebär för mig på något plan att inse att det inte finns jämställda människor, det är bara ett mål att arbeta mot. En utgångspunkt för diskussion. Jag är inte jämställd och den jämställda killen finns inte. En kille som hävdar att han är jämställd kommer inte anstränga sig för att bli mer jämställd. För han tycker redan att han är det, statiskt, och ser det inte som något som han hela tiden måste bli. Han ids inte anstränga sig, det är signalerna jag får (obs! inte bara från anonym utan från killar generellt som jag har träffat som har nämnd attityd), och det är ganska arrogant. Det spelar ingen roll hur mycket genusteori du läser eller whatever, så länge som du inte arbetar med dig själv och ditt liv hela tiden. Det krävs ödmjukhet för det. Man blir aldrig färdig och aldrig perfekt.

Ingenting hindrar en feministisk man från att ragga på krogen, det handlar bara om att göra det på ett sjysst sätt. Att även där göra feminism. Det är lika avtändande för mig med "Du kvinna, Jag man, vi gå hem till mig nu!" som med "Du borde faktiskt vilja ligga med mig för jag är en Snäll kille och Jämställd, och om du inte gör det så slutar jag försöka och då är det ditt fel *buhu*". Det är lika ofeministiskt av orsaker jag har nämnt ovan. "Snälla killar" och "Jämställda killar" är i regel inte så snälla och feministiska och det märks och uppfattas som oärlighet. Tipset är att mötas som människor, vara intresserade av varandra som personer - utan förväntningar eller krav - och gå dit kvällen för en. För att båda vill och för att båda ger och för att det är roligt. Jag känner och har känt en hel del feministiska män som inte har några problem med att lyckas med sina flirtar. Kanske kan någon av dem lämna fler tips. Men det stora tipset är: Ingen utpressning tack.

Gott nytt år

2011-01-01T11:17:00.000+01:00

Har firat nyår med magsjuka. Det är inte att rekommendera. Nu kryper jag tillbaka under min sten och fortsätter försöka bli frisk. Glad Påsk, om jag inte hinner komma fram innan dess.

En dag lyssnade jag på Håkan Hellström

2010-12-27T00:22:00.003+01:00

och skrev:

Kärlek som väntar
Det finns så många jag kunde älska

och du ska veta att dom är bra allihop
men jag vill bara älska dig

- om du låter mig

Du säger att du tvekar
kanske jag är för rädd för din smak
du säger att du undrar
förutsättningarna har ändrats nu
du har inte räknat med det
så nu sitter du och våndas
och kanske längtar efter något annat
något du inte längre vet

Det finns så många jag kunde älska
och du ska veta att dom är bra allihop
men jag vill bara älska dig
- om du låter mig
- vill jag kämpa

Jag ser så många
som kunde bli någon för mig
- det finns så många sätt att älska
men jag vill inte lämna dig
förrän du vet att du inte vill ha mig
- det är ditt sätt jag vill ha

Ibland måste kärleken vänta
Fastän det river inuti
Ibland måste kärleken hoppa
ut i mörkret och hoppas

Men det finns kärlek som väntar
Det finns annan kärlek som väntar

Det finns så många jag kunde älska
och du ska veta att dom är bra allihop
men jag vill bara älska dig
- om du låter mig

Älskade doft

2010-12-22T02:23:00.002+01:00

Jag är väldigt känslig för dofter, på gott och på ont. Fel dofter kan få mig att må riktigt dåligt. Inte så att jag är allergisk, men det har hänt att jag har varit tvungen att tvätta av mig parfym eller hårprodukter för att lukten av dem har hindrat mig från att sova. Men när en doft passar mig så blir det som en förälskelse. Jag vill boa in mig i den och aldrig leva utan den.

Min första doftkärlek som jag minns var min mammas parfym som doftade mysk. Jag kunde andas in den tills jag befann mig i ett eget rum av mysk där jag ville stanna så länge som möjligt. Sen fick jag reda på myskhjortarna och då fick doften en lite mörk underton, men den stannade ändå hos mig som en kärlek. En olydig njutning.

Sedan var det liljekonvaljen. Jag måste ha känt doften tidigare, men det var först när jag följde min mormor ut i sluttningarna mot älven som kan insåg att de där små blommorna var källan. Det var inledningen på en trånad som jag fortfarande känner. Liljekonvaljer är inte lätta att få tag på och de ser ganska anspråkslösa ut. Det är också svårt att komma ihåg dofter - de är flyktiga; levande när de är närvarande men svåra att minnas i detalj. Men jag vet att om jag får tag på en liljekonvalj vill jag helst sitta med näsan i den tills den vissnar. Rosor är fantastiska de med, men ingenting går upp mot en liljekonvalj (även om hägg och schersmin kan komma ganska nära).

Schersmin tycker jag om för att den påminner om smultron, en annan favorit som finns med mig sedan jag var liten. Smultron, när de är riktigt goda och "äkta" slår alla andra bär.

Sen var det ett glapp. Jag hade en kort flirt med vanilj i tonåren, det är ganska vanligt tror jag, men det gick över ganska snabbt. Mammas parfym Madame Rochas talar till mig, men den är för stark och överväldigande.

Lavendel tyckte jag inte om som barn, men när jag som ny vuxen lånade Urtekrams lavendelschampo av en vän var jag fast. Nu älskar jag lavendel så länge som det luktar som lavendel gör - många artificiella "lavendeldofter" är helt fel ute.

Sen, för ungefär ett år sedan hittade jag en parfym som jag kan leva med. Annars är det vanligt att jag bara står ut i min egen hud i någon timme innan jag bara vill bort från vilken parfymdoft jag nu bestämt mig för att prova. Laundromat från Library of Fragrance passar mig perfekt. Det lustiga är att det mest verkar vara jag själv som märker att jag har parfym på mig. Andra tycker att det bara luktar rena kläder medan jag andas in doften och förflyttas till det där speciella go-lukts-rummet. Jag har försökt med Wet Garden från samma producent, men den är så stickig att jag bara klarar den i två-tre timmar. Men det är ändå bättre än de flesta parfymer som jag vill bli av med efter 10 minuter.

Min senaste kärlek, och orsaken till detta ganska slumpartade inlägg, är Bodyshops Moringa shower gel. Jag blev klubbmedlem för nästan ett år sedan, så när jag fyllde år fick jag ett presentkort på 100 kr. Eftersom jag har en väldigt tight budget blev de där 100 kr viktiga. De representerade en ovanlig lyx. Eftersom min hud har blivit känslig, och blir ännu känsligare på vintern, så hade jag redan innan bestämt mig för en duschkräm. Bodyshops duschkrämer innehåller nämligen inte uttorkande tvål. Jag tog med mig doftsmakrådet på stan. Eftersom ekonomin är knaper skulle vi utföra alla våra ärenden på en timme, för att kunna återanvända bussbiljetten till hemfärden. När vi klev in i butiken hade vi en kvart på oss. Efter att ha försäkrat oss om tvålfriheten satte vi igång och sprinterdoftade oss igenom sortementet.

Finalisterna blev Moringa, Sweet Lemon och Olive (vi missade tyvärr Buriti Baby, men den är dyrare så det var nog lika bra.). Moringa vann och det är jag mycket glad för. Det känns som att duscha med honung och blommor, fast mindre klibbigt. Jag sparar Duschkrämen till sist och ser fram emot den innan jag ens ser fram emot värmen från vattnet. Jag har använt den tre gånger nu, och varje gång tänker jag att jag vill lukta så här, alltid. Men doften är flyktig, som sig bör, vilket bjuder in en skön längtan. Efter nästa dusch. Och kanske längtar jag lite efter Moringa Body Butter, en dag i framtiden när jag har råd med en sådan extravagans - om de har lyckats och den luktar likadant och lika gott.

Vad jag gör när jag är AFK

2010-12-07T19:46:00.002+01:00

Varje gång jag klickar in på min blogg möts jag av "Sijuik" och en bild av kaoset i mitt huvud. Jag klickar in här ganska ofta eftersom mina länkar dubbelarbetar som "mina favoriter". Och visserligen är jag 75% sjukskriven (eller 25% arbetsför, vilket man nu föredrar). Men jag ser inte mig själv som sjuk längre, jag ser mig som tillfrisknande. Så här kommer en bild på en kattunge - för alla (utom kattallergiker) vet ju att kattungar är bra medicin:

Jag slänger in en bild på en Chinese Crested också för att vara på säkra sidan:

Och en Grönlandssäl, fast det är lite sorgligt för de jagas och klubbas. Så bilden är en länk till WWF också:

Och ett träd, för jag att gillar träd:

Note to self: Apropå träd önskar jag mig den här boken när den kommer ut.

Den här låten får också komma med eftersom den beskriver så väl vad jag jobbar med i mitt liv just nu (förutom jobbet då):

Mer konkret:

Jag ska se till att få en ordentlig dygnsrytm, ordentliga rutiner
Jag ska fortsätta göra roliga saker även när jag kanske inte vill
Jag ska äta ordentligt
Jag ska vara kreativ
Jag ska jobba det jag kan
Jag ska leva, uppleva
Jag ska hålla balansen
Jag ska bli frisk

Jag är ganska säker på att jag faktiskt kommer att bli frisk om jag håller fast vid allt jag har lärt mig de senaste månaderna. Så det är det jag håller på med när jag inte skriver här.

Sijuik

2010-10-28T17:25:00.002+02:00

Faan också. Fan fan fan fan fan. Jag måste erkänna det till slut. Jag har blivit sjuk. Igen. Deltidssjukskriven till slutet av januari. Inga pengar. Som i inga pengar. Inte en nyhet i och för sig, men inga pengar vid horisonten heller eftersom det inte går att göra något för att få inkomst. Att försöka få bidrag eller något är så krångligt och komplicerat att det går med snigelmyrsteg. Massor med driv men det går bara inte att göra något av det för det går inte för jag är sjuk och allt är så tungt att jag måste prioritera vardagen. Att bli frisk. Försöka må bra. Försöka ha en mening med livet. Allt jag fixar utöver det är bonus. Fan fan fan.

Till minne av...

2010-10-20T18:06:00.004+02:00

Jag gör en lila bloggpost till minne av de unga pojkarna som tog livet av sig, några eftersom deras homosexualitet inte accepterades, några helt enkelt för att de mobbades med nedsättande ord om homosexuella. Och som en påminnelse om att det är dags att vakna upp och sluta godtyckligt använda sig av nedsättande jargong med ord som "bögjävel", "ät fitta", "är du lebb eller?" och liknande. Det kan göra mer skada än man kanske tror. Tänk på vad du säger, människa!

Läs mer här.

Ok, höst

2010-10-15T19:03:00.000+02:00

Det var väl fint.

Nu är det under 10C snö och is och grejer = vinter. One down, two to go.

Snart snart snart sommar igen.

De värsta lögnerna är "sanningar"

2010-10-13T03:08:00.000+02:00

Plattityder kan vara som slag i ansiktet. När människor möter ens faktiska komplexa liv med one-liners som de läst på Aftonbladet och tycker låter bra och sanna. Som kanske passat i ett sammanhang och som sedan generaliserats. Ibland blir det rent kränkande.

"När det är som sämst kan det bara bli bättre" till exempel. Men om det inte blir bättre då? Om allt är åt hel*ete och det ändå inte blir bättre? Då måste det alltså bli ännu sämre innan det får bli bättre. Och vem bestämmer var gränsen för hur dåligt en människa mår går? Vad är det absolut värsta? Är det något man ska försöka uppnå då, eller? Typ gräva sig djupare ner för att hitta botten så att man äntligen kan få må bättre.

"Mister du en står dig tusen åter" - vem bryr sig när man just har mist den som betydde något? Och hur kan man vara säker på att det finns tusen åter? Man kanske bor i en liten by där det bara finns en man gillar och så sticker den personen medan man själv blir kvar med 10 man inte vill ha? Man vill dessutom inte ha tusen, man vill ha en eller några få bara. Det är rätt blasé att säga så då och kanske borde man säga något lite mer personligt till någon som är ledsen, för livet är dessutom mer komplicerat än så.

"Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk" - Nähä, men om man gör sig av med alla svagaste länkar så finns det ju ingen kedja kvar sen. Vem är då svagast?

"Ingenting är omöjligt, bara man tror på sig själv" innebär, om man vänder på det, att om något är omöjligt så beror det på att man inte tror tillräckligt på sig själv. Det är ens eget fel om det inte går. Och fortsätter man att stånga huvudet i väggen genom att tro mer och mer på en sak - för att det ska ju vara möjligt - så bränner man ut sig till slut. Eller så spenderar man massor med tid och energi på något som helt enkelt inte går och aldrig kommer att gå. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig, och fortfarande kämpar för att lära mig, är att ibland är det bästa att sluta försöka. Det hälsosammaste kan vara att ge upp - det svåraste är att veta när.

Men den värsta plattityden jag har råkat ut för är:

"Man måste älska sig själv först för att kunna älska någon annan"

Jag var deprimerad och apatisk efter allt för lång tid i ett destruktivt förhållande som kraschade med eld och explosioner när jag hamnade i en konfrontation med mitt x:s mor. Hon sa att eftersom jag mådde dåligt så älskade jag inte mig själv och ergo kunde jag inte älska hennes son. Det var alltså mitt mående som gjorde att förhållandet kraschade, inte att själva förhållandet var en katastrof. Genom att säga det sade hon också att människor som är deprimerade eller mår psykiskt dåligt inte kan älska. De har inte förmågan till det eftersom de inte kan älska sig själva eftersom de mår dåligt. Att jag gav upp det förhållandet var den största kärlekshandlingen jag gjort för mig själv. Och själva orsaken till att jag mådde så dåligt, och blev sämre och sämre, var att jag led av de levnadsförhållandena jag levde under - för att jag älskade mig själv. Hade jag inte älskat mig själv hade jag förmodligen inte brytt mig.

Jag tror att de allra, allra flesta av oss älskar oss själva. Även de som mår väldigt dåligt. Jag tror också att det sällan märks så mycket som i en depression. För varför skulle det göra så ont med alla destruktiva tankar och känslor annars? Det gör ont när den man älskar blir sårad, om det så är en själv som lider av ens egna negativa tankespiraler.

Däremot tror jag att en hel del människor har väldigt komplicerade och kringelkrokiga relationer till sina egna känslor. Ofta har dessa människor inte någon aning om vad de själva känner om någonting, och de har knappast gått i terapi (för en av poängerna med terapi är att skaffa en rak kommunikation med sig själv). Men det är en annan sak.

Att ta sig rätten att bestämma huruvida en annan människa kan älska eller ej, huruvida en människa älskar sig själv, det är helt enkelt ett övergrepp.*

Att bli plattitydad är att bli tillplattad och inklämd i en form för hur man mår och vad man vill och vem man är. Mot eller med sin vilja. Med sin vilja är det kanske inte något större problem, men att bli plattitydad mot sin vilja ser jag som våld.
________
*Kanske med undantag för psykiatriska diagnoser efter ordentliga och kvalificerade tester, och så. Jag är varken psykolog eller psykiater så det vet jag inte. Men ingen har rätt att bara stämpla någon med något sådant utan en sådan process.

The Loneliest Number

2010-10-06T21:50:00.000+02:00

Toppen. Jag är ensam hemma i två timmar och det räcker för att jag ska börja fundera på hur lätt det är att råka ut för läskiga olyckor (helt glömma att de flesta inte bryter ryggen) och komma på hur många helveten man kommer att hamna i på grund av att det är helt omöjligt att bekänna sig till alla religioner samtidigt. Jag kan också slänga in lite vrede över alla religioner som är så ansvarslösa att de hotar med helveten om man inte gör som de säger... Jag är verkligen inte en ensammänniska. Så snart som jag inte längre hör en annan människa röra sig i närheten blir allt snäppet mörkare. Jag är väldigt gärna för mig själv, det är inte det. Men det får gärna vara en eller flera i närheten som jag inte är med då. Mycket opraktiskt och säkert också omoget. Mål: Kunna vara ensam och lycklig samtidigt.

Ovan = nu

Nedan= sen

Enkelt? Skitsvårt.

Det är tungt just nu...

2010-10-03T16:44:00.000+02:00

...vilket är mitt kodord för deppig. Ingenting är riktigt intressant, särskilt skrivande känns klibbigt och frånstötande. Normalt sett tycker jag ju att det är kul, jag har dessutom turen att jobba med det, så inte nog med att det går segt utan olusten gör att jag känner mig otacksam dessutom. Typiskt negativ tankespiral. Känner inte för att göra något för att jag är nere och sen blir jag mer nere för att jag bannar mig själv för att jag inte har lust att göra något. Bläh.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det blivit så här. De senaste veckorna har varit fulla med känslor och händelser, så jag är nog helt enkelt urlakad. Men det är svårt att acceptera när man ändå måste göra en massa saker (livet är fullt av plikter), som egentligen känns för tunga att hantera. I alla fall så är det därför bloggandet ligger på snigelfart just nu, tills jag har balanserat ikapp mig själv.

Nu gäller det helt enkelt att försöka hitta små glimtar av livslust där de dyker upp. Vi hade gäster och tittade på Buffy igår - då var jag glad i 4 timmar i streck. När känslan släpper är minnet ändå något att hålla sig i. Det gäller att fokusera på ljusets låga när man för stunden inte har tillgång till solen.

Kollektiv

2010-09-26T01:02:00.000+02:00

Vi har blivit en till. Jag har länge tänkt att jag vill bo i kollektiv så småningom och nu gör jag det. Från ett hushåll på två vuxna (och två katter) till ett på tre personer (och två katter), det är ett kollektiv det. Hela lägenheten har genomgått hela havet stormar och jag har insett att jag har massor med böcker. Kanske borde jag räkna dem någon dag, men det är minst 1000. Det är fortfarande kaos, men grundstrukturen med möblerna är på plats. Det känns bra helt enkelt.

Skälen är många till varför ett fungerande kollektiv verkar vara det bästa sättet att bo. Det uppenbara skälet är ju att alltid ha vänner i närheten. Ofta så kan det kännas jobbigt att ta sig iväg och hitta på något. Bor man ihop så träffas man naturligt och delar livet och vardagen, det är något som jag tycker känns jätteviktigt. Att ha flera människor omkring sig som man litar på, som stöttar när det är tungt och svårt och att glädjas tillsammans med när allt är bra. Det frestar också mindre på relationerna när det inte längre bara är en person som alltid ska finnas där för precis allt och alltid ska orka. Då är det bättre att man är många, för chansen är större att någon har tid och ork då, eller att någon annan har tid och ork när man själv inte har det.

Självklart är detta också en fördel när det börjar komma barn i kollektiv. Det finns många vuxna som man litar på, oftare har någon tid att avlasta föräldern/föräldrarna och dessutom finns fler goda egenskaper och intressen i omgivningen som barnet kan ta till sig av. Det finns fler att prata med, fler som kan hämta, fler som kan se. Fler som vill leka. Det krävs en by för att uppfostra ett barn, säger man ju.

Rent praktiskt sett är det ju också bra. Till exempel så har jag extremt svårt för att diska, då är det bra om det finns flera andra som kan avlasta. Det blir tungt om det bara handlar om en ytterligare person. Å andra sidan är jag bra på att laga mat, bygga IKEA-möbler och spika upp tavlor - uppgifter som kanske inte alla känner sig bekväma med.

Sen kan det ju gå åt helsike snett också, men det är väl risken man tar med alla sorters relationer och boendeformer. Att bo ensam kan ju också gå åt helsike, även om det kanske gör det på ett tystare sätt än när en kollektivsituation gör det. Det gäller att se till att dela grundläggande värderingar och tankar om hur relationerna och boendet ska se ut, precis som när man flyttar ihop med en enda person. Det är väl det helt enkelt.

Det känns i alla fall jättebra det här. Jag trodde att jag kanske skulle känna att det var lite av ett intrång, men det är inte så alls. Det är helt som det ska vara, helt enkelt.

Dags att plocka fram igen

2010-09-26T00:07:00.000+02:00

För den är ju både bra och aktuell!

Äppelmelodi

Om du har ett äpple

vill du dela det med mig

i en äppelmelodi,

eller vill du ha det goda

äpplet för dig själv

å inte få någon melodi

Dela med sig, eller snåla

en vanlig fråga får man tåla

Om du har ett äpple

vill du dela det med mig

eller tar du hela själv, va?

Du som räknar jättebra,

förklarar du för mig

du som är så jätteklok (eller)

håller du för handen för att

ingen skall få se

hur långt du hunnit i din bok?

Dela med sig, eller snåla

en vanlig fråga får man tåla

Du som räknar jättebra,

förklarar du för mig,

eller håller du för handen?

Får du en ny fotboll

låter du mig vara med -

jag som inte är så bra?

Eller blir det bara dom som

skjuter jättehårt

och som spelar med i lag?

Dela med sig, eller snåla

en vanlig fråga får man tåla

Får du en ny fotboll,

låter du mig vara med

eller får jag stå och titta på, VA?

Hattifnatt

2010-09-21T00:29:00.001+02:00

Jag har fått fnatt i en hatt.

Raggfobi

2010-09-20T20:03:00.000+02:00

Jag hatar att bli raggad på. Avskyr. Blir typ illamående och får panik. När jag känner att någon spanar in mig så vill jag bara gömma mig, när någon okänd smeker mig över ryggen känner jag mig kränkt och får stålsätta mig för att inte örfila till. Komplimanger med tillhörande uppskattande ögonkast från fulla okända gör mig obekväm. Jag har förstått att det inte är så för alla, många gillar det och känner sig stärkta av det. Jag vet inte hur de gör. Och one-night-stands? Det skulle jag aldrig klara utan att göra våld på mig själv. Inte med en främling. Det är en av de där sakerna som jag inte kan förstå, bara acceptera att folk gör. Det är helt fascinerande för mig. Intressant och obegripligt.

För jag måste känna personen, jag måste ha social intimitet innan annan intimitet. Kanske är det därför jag inte bryr mig så mycket om utseende och kön - det säger ändå inte så mycket om kompatibiliteten för mig. Attraktionen finns innanför och bortom det, lika mycket som vänskapen finns det. För inte blir jag vän med någon för att hen är brunett eller medellång. Vänskap och kärleksrelationer fungerar på så vis väldigt likt varann för mig. Vänskap är ju också en sorts kärlek och ett sätt att dela livet. Om sex finns med eller inte är inte det som definierar närheten i relationen - även om nu min sambo också råkar stå mig närmast. I vilket fall så måste jag hänga med någon rätt mycket innan personen kommer mig inpå livet. Jag kan vara öppen, men kanske är det lite av en villa. För det finns ändå en gräns som bara få tillåts passera och den gränsen finns kvar länge innan jag känner mig bekväm med att öppna den för någon.

Är det någon fler som fungerar som jag?

Så för att tänka på något annat...

2010-09-20T19:07:00.002+02:00

...så gjorde jag Hanna Fridéns BH-test. Stämmer nog rätt bra.

Vilken BH-typ är du?

Valet, ja

2010-09-20T18:01:00.005+02:00

Jag har faktiskt ingen lust att prata så mycket om det. Är besviken så det gör ont i kroppen, nog att alliansen fortsatt är starka, det hade jag ju varit förberedd på även om hoppet låg annorstädes. Men SD:s starka resultat är ju riktigt obehagligt. Vad som också är obehagligt är reaktionerna på det. Från många munnar hörs att de som röstat på SD antingen har dålig koll eller är idioter.

Jag tror inte att de som grupp har sämre koll än vi som röstade på de andra partierna. Inte heller tror jag att man kommer någon vart med att försöka förolämpa eller förminska dem. Om detta ska vändas är det dags att bemöta SD och deras väljare med respekt, debatt och genom att vara pålästa. Till exempel genom att gå in på deras hemsida och ta reda på vad som står där, finna argument och sätt att föra ut dessa argument. Nu är det viktigare än någonsin att behålla sitt kurage och sitt lugn. Det är fortfarande upp till oss att fortsätta leva och göra det bästa av situationen. Vara så som vi vill att vårt samhälle ska vara. Visa att det bästa samhället är det där det finns utrymme att vara olika.

Delad glädje är dubbel glädje...

2010-09-19T04:43:00.001+02:00

... men vem kommer ihåg andra delen av ordspråket?

Vi kommunicerar oerhört mycket nu, vi är en del av kommunikationssamhället för 17. Bloggar och Facebookar om hur vi har det bra, bättre och bäst. Vi har fler vänner och fler bekanta som vi håller kontakten med, berättar massor om hur bra det går, hur kul träningen var och hur god mat vi ska äta. Snygga foton på kvällspromenader, kläder och gulliga djur. Men när vännerna verkligen behövs så blir det stopp. Det svåra i livet stör det personliga varumärket och ska talas tyst om. I huvudet kan ropen på hjälp och stöd skalla och ge eko på eko på eko, men de får inte slippa ut på nätet. Det Annika Marklund skriver om här blir så tydligt online, svart på vitt. Sällan så mycket som när en levande personlig blogg som beskrivit vardag och tankar levande och ingående blir tyst och hemlighetsfull.

När bloggaren (som jag kommer att kalla "du" fast det är flera och en av dem kanske är jag själv) jag följt och glatts med hamnar i en svacka, när det blir tyst. När det om och om igen blir ett abstrakt "det är tungt just nu" eller "jag är sjuk" eller "allt är inte perfekt i mitt liv heller" och jag önskar att jag kunde stötta och hjälpa dig men liksom inte får. För jag får inte veta tillräckligt för att kunna ge tillbaka samtidigt som hjärtat vill. Det går inte att säga mer än ett tunt "jag hejar på dig" eller "hoppas att det blir bättre snart". Då går bromsen i för ömsesidigheten jag trodde fanns och avståndet blir tydligt. Ensidigheten som jag plötsligt får syn på och får respektera. Jag känner sig som ett spöke bestående av 1:or och 0:or, och är svårt att förlika mig med - man är ju alltid huvudperson i sitt eget liv. Men det är nyttigt att inse att man inte är det i andras. Det är bara att släppa. Men det jag önskar är att du där på andra sidan klyftan har vänner av kött och blod, att prata med och luta dig mot. Som du tillåter hjälpa. Som du litar och tillåter orka.

Jag önskar att jag fick vara en av dem men vet så väl att för dig är jag nog en av många, att relationen inte betyder lika åt båda hållen. Åtminstone känns det så och kanske är jag för rädd då jag inte vill tränga sig på, inte ta på krafterna. För alla har rätt till sina gränser, att inte berätta allt. Och jag hoppas så innerligt att du åtminstone har någon att verkligen dela allt med - eller några som tillsammans täcker upp allt, vilket är mycket rimligare. Att det finns människor närmre än mig, nära nog att ge en kram när det är tungt. Vänner orkar mer än man tror, så länge det finns plats för både ljus och mörker. Och när steget tas och även det svåra tillåts synas online så vill jag att du ska veta att jag blir glad för förtroendet, att jag bara genom att läsa det hoppas på det bästa för dig.

För hela citatet är såhär:

"Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg."

och det var C.A. Tiedge som sa't.

Jag har bestämt mig

2010-09-19T03:25:00.000+02:00

(bilden är en länk)

Det blir Feministiskt initiativ i riksdagen och rödgrönt i kommun och landsting. F!s valplattform är den som ligger allra närmast hur jag själv tycker och tänker, hur jag vill bli representerad. Länge funderade jag på om jag skulle taktikrösta för att de rödgröna skulle komma in. För jag gillar dem ganska bra. Inte bäst, men bättre. Bättre är inte bra nog. Jag vill känna att jag röstar på valet som jag tycker är bäst. Det tycker jag att ni också ska göra. Även om det som är bäst för dig kanske är ett annat parti än det som är bäst för mig. Det är ju hela poängen med demokrati.

Nu är det bara att ta på finkläderna och iväg till röstlokalen kvar. Och har ditt ID gått ut - ta med en kompis med aktuellt ID som kan legitimera dig. Låt det inte hindra dig. För läget som det ser ut på Aftonbladet nu, med SD som fjärde största parti, det är bara jätteläskigt.

Till Maja

2010-09-19T02:49:00.000+02:00

med kärlek.

Jag ska testa det här nästa vecka!

2010-09-19T00:54:00.005+02:00

Det känns faktiskt lite läskigt... Men det påminner om jujutsu som jag tränade innan och älskade. Kampsport är faktiskt lite som en dans. Särskilt när man tränar in tekniker. Fast målet är ju annorlunda. Medan kontaktsdansen verkar handla om att kommunicera, hitta känslor och varandra, så handlar ju kampsporten om att vinna kontrollen. Men leken med tyngdpunkter och vikt m.m. är rätt likt. (på filmen är det fullkontakt, och det är ju inte riktigt vad vi tränade, men de gör rätt fina tekniker)

Men nu vill jag inte ha oskadliggörandeaspekten. Är väl kanske lite stelare och lite försiktigare, vill inte träna på tekniker som bryter mot lederna och så. Det blir till att stiga utanför tryggheten för att förhoppningsvis hitta något som gör livet bättre och kroppen mer med. För jag är less på att mest leva i huvudet.

(BTW, jag hatar när folk blir knockade...)

Jo, förresten

2010-09-17T18:21:00.000+02:00

rösta. det är viktigt.

Konturlös

2010-09-17T18:08:00.000+02:00

Känner mig liksom konturlös idag. Faktiskt ganska deppad. Ingenting känns värt att göra, jag känner mig fattig och inte särskilt fylld med tillförsikt. Haft finbesök, vilket jag egentligen är glad för, men det stannar liksom vid någon osynlig barriär. Går inte in i kroppen. Tog på mig danskjolen också men inte hjälpte det. Nu är det dags för mat som jag egentligen inte är sugen på som jag kommer att äta till dunket av festmusik hos grannarna. Sen kryper jag ner under täcket med en (förhoppningsvis) god bok och hoppas på en roligare morgondag. Hipp hipp hurra...

Depp. Inte det roligaste att läsa om kanske. Men såhär är det ibland, det där jä*la komplicerade livet.

Västerbotten genom vindrutan

2010-09-15T17:34:00.002+02:00

Jag har åkt en hel del buss på sistone. Visst att det är jobbigt, men samtidigt - vad vackert det är! Hela vägen fram och tillbaka var det perfekt bussväder - disigt, regnigt och molnigt. Vackert men samtidigt är man glad över att slippa vara ute. Så jag tog en massa kort. Västerbotten kanske inte är lika glamoröst och häftigt som höga kusten eller lika majestätiskt och storslaget som fjällen, men det är nog ändå min favoritdel av Norrland.

Så här vill jag bo sen. Fast inte så nära E4 helst dårå.

Titta, färgerna...

Sen lite artsy bilder. Först blev jag lite besviken över att hamna vid ett igenimmat fönster, men det visade sig vara guld.

Fler bilder finns här

Föredragsdagen

2010-09-14T22:20:00.001+02:00

Någon som undrar hur tantföredraget gick i söndags? Klart ni gör ;-)

Trött, men tror fortfarande att jag ska få sova på bussen...

Jag var galet trött - eftersom jag var så peppad och lite nervös började adrenalinet pumpa natten innan så jag bara hade sovit 3½ timme när jag vaknade i söndags. Och inte lyckades jag somna på bussen heller utan jag fick nöja mig med att vila så gott det gick. Gick in i något slags meditativt stadium så när jag var framme efter 4½ timme på bussen så var det nästan som att vara nyvaken.

Å, som hade arrangerat evenemanget, mötte mig och var jättetrevlig. Jag blev väl omhändertagen vilket var jätteskönt eftersom jag kunde koncentrera mig på uppgiften så bra. Vi åkte till muséet och riggade upp, jag sprang på toa typ 1000 gånger för att:

1. Det är skönt att vara lite ensam innan man ska prata inför folk

2. På toa slipper man se när publiken droppar in

3. Man *hrm* behöver vara där när man är nervös

4. Det var min sminkloge

5. Viktigast av allt: Finnen. Jag får ofta en finne under näsan när jag har haft mens. Det slår sällan fel. Den gillar omväxling så den byter ibland sida, men den är alltid svår att bli av med. Det jobbiga är att den ligger under huden och är gul så det ser ut som om jag har en stor kuse (snorkråka) hängande. Äckligt och extra jobbigt när man ska stå inför folk. Som tur var sprack den kvällen innan med resultatet att det ser ut som om jag blöder näsblod istället. Fast det är bättre tycker jag. Men typ 40 minuter innan föredraget så kunde jag inte låta bli att vara där och pilla, skalet gick sönder och den började vätska sig. Äckligt, jag vet. Så jag var tvungen att springa på toa och torka bort det hela tiden. Inte kul att ha en gråtande hud heller när man ska hålla föredrag. Som tur var slutade det strax innan det var dax.

Själva föredraget gick bra fick jag veta. Jag gjorde mitt bästa men när man står där är det lätt att lägga märke till missarna. För jag vet ju hur allt är tänkt och missar blir det alltid. Men Å sa att det inte var något som publiken märkte och gav mig 10 av 10. Hon såg jätteglad ut och sa det många gånger så det måste vara sant ;-) . Jag såg också när jag pratade att tanterna (för det var mest tanter) såg glada ut. När jag tjuvlyssnade efteråt så hörde jag också hur de pratade om föredraget och sa saker som "tänk, jag har aldrig tänkt på att kvinnor i karriären kanske kan få ut nåt av att umgås med oss!". Så budskapet gick fram. Jag hoppas att alla tanterna gick stärkta därifrån och insåg ordentligt att de är fantastiska, att vi (tjejer i 20-30-tonåren) vill umgås med dem och att vi värderar det de kan och vet. Fikade med Å och en av tanterna sedan, mycket trevligt. Sedan blev det middag och trevligt umgänge tills bussen gick klockan 19. Vid det laget var jag helt slut.

Det här vill jag göra om. Jag tycker verkligen om att prata inför folk! Det är väldigt skönt att inse: Jag är dålig på att diska men tycker om (och är bra på får jag ju höra) att prata inför folk. Även inför folk jag inte känner.

Vill inte!

2010-09-12T00:36:00.003+02:00

Näe, det här går inte. Jag kan inte tycka att hösten och vintern är ganska trevlig ändå, hur mycket jag än anstränger mig. Det var ju just vinter, kallt som tusan och mörkt och inte alls vad jag längtar efter nu. Jag kan bara inte hålla med om att det ska bli mysigt med frost och filt och köttsoppa. Jag tycker liksom inte att det här ska bli så fantastiskt underbart mysigt. Jag tycker mest att det kommer att bli deprimerande, det mysiga är kampen för att inte duka under. Och visst, är det mysigt. Och desperat. Men mysigt... Jättekul.

Men:

JAG ÄR INTE KLAR MED DET HÄR ÄN!

Extreme Blogg Makeover

2010-09-10T21:48:00.003+02:00

Nån kanske har märkt att jag har bollat lite med bloggens utseende på sistone? Eftersom vi hade en blommflugeinvasion här i någon vecka så tyckte jag att döda-flug-temat passade jättebra. Men det blev gammalt snabbt och jag kände inte att jag ville tillbaka till blommorna. De retades mest eftersom jag vet (men försöker glömma) att det snart är vinter. Så det blev såhär och det finns god anledning till det med.

På den gamla goda tiden när jag läste Kulturanalys så ingick en kurs i webbdesign. Jag och min vän ML spelade båda World of Warcraft när det begav sig. Det var inte så många tjejer som gjorde det i början, så vi bestämde oss för att bygga en hemsida för och om tjejer som spelar WoW. Det var ganska tekniskt komplicerat och så. Vi gjorde en logga som rörde på sig, ML fixade skräddarsydda scroll-lister och så vidare. Som bakgrund tog vi en bild av Azeroths natthimmel, men stjärnor och rymd. Vi blev väldigt nöjda.

När läraren fick se vad vi hade gjort så tyckte han att det var helt ok. Men den där stjärnbeströdda bakgrunden var väl ändå lite "för mycket 90-tal". Vi försökte förklara att det var ett foto som fångade känslan i spelet, men njä, han var inte riktigt nöjd. Så vi fick ett G och en axelryckning. Men jag tycker fortfarande att vår sida rockade. Om jag kom ihåg adressen skulle ni få se. Så rymden får det bli - för mycket 90-tal my ass! Och om det är 90-tal så är det den bra delen.

Dessutom försöker jag minnas den ljusa sidan när det är mörkt och den mörka sidan när det är ljust, och jag tycker att det är lite fint att man kan se båda i bloggen nu.

Så många broar jag bränt

2010-09-10T12:48:00.000+02:00

Jag tycker inte något särskilt om GAIS, men jag sitter och lyssnar på den här låten och hjärtat spricker. Allt känns så tillfälligt och jag blir livrädd för den där "bättre sen". Jag har också bränt broar. En del är jag glad att jag brände, ibland brände jag dem försent. Andra var misstag som jag inte menade knappt märkte förrän det var gjort. Och jag har aldrig heller varit normal. Åh.

Lou!

2010-09-07T23:52:00.000+02:00

Känner igen mig i den städinkompetenta mamman här.